Vecka 5: lördag

Idag är det den första dagen med så mycket moln att solen inte orkar igenom på morgonen. Det känns nästan underligt att inte moder sol strålar som vanligt. Det ser emellertid inte ut som om det skulle bli något regn, och blev det så skulle det vara en sensation. Det har inte regnat i Mpongwe i maj eller juni i mannaminne. Lördag som det är idag tar ja det lugnt på morgonen och tänker inte visa mig på sjukhuset förrän efter nio. Mellantiden tillbringar jag med datorn och mina antibiotika. Bilderna jag tog från vattentornet igår ser ut att vara fina och senare skall jag försöka få över några bilder till bloggen för att göra den lite intressantare. Inte för många dock eftersom några bör sparas till eventuella framtida föredrag. Om det tar lika lång tid med överföringen som med den enda bilden som hittills finns på bloggen kommer jag att bli sittande i datorhuset en stor del av eftermiddagen. Vi får väl se.
Morgonronden var snabbt avklarad eftersom ingen ny hade inkommit sedan igår. Hjärnhinneinflammationen hade lugnat ner sig så att flickan kunde sitta uppe, men hon var fortfarande trött och ville helst sova. Däremot klagade hon inte längre över ont i huvudet vilket är ett gott tecken. Vi får dock behålla den intravenösa infarten så att vi kan ge henne antibiotika den vägen vilket är nödvändigt. Imanga hade dessutom tillfogat malariamedicin vilket jag hade för avsikt att sätta in idag, men han förekom mig. Justina som jag lånade nycklarna till vattentornet av, dök upp och fick tillbaka sina kära nyckar. Vad hon skulle med dom kan man undra med tanke på hur det såg ut där.
Josefine och jag diskuterade om man kunde komma tillrätta med tolkfrågan, d.v.s. den svårighet som alla skandinaviska läkare har med språket. Sjukhuset har uppenbarligen ingen lust att betala för en tolk och dessutom svårt att få ändan ur vagnen på bästa afrikamanér. Vi diskuterade möjligheten av ett litet biståndsprojekt från PMO, Pingstkyrkans missions organisation, som skulle innebära att PMO betalade en lokal ung dam som talar engelska bra och dessutom alla tre lokala språken. Hon skulle kunna jobba 8 – 12 (för sedan går hon i skolan). Detta skulle kunna innebära ett rejält tillskott till hennes familjs försörjning och ett stort fall framåt för de svenska läkarna. Det hinner inte ordnas medan jag är här men skulle innebära bra hjälp framåt i tiden. Sjukhuset skulle kunna ha mycket mera hjälp av doktorn om han/hon hade en tolk hela förmiddagen. Vi får se om det lyckas oss att få till. Ingrid som flickan heter vill gärna, men vill sjukhuset och PMO? Det skulle inte kosta mer än ca 150000 Kw = 250:-/månad. Jag misstänker att Rotarys läkarbank och de andra organisationerna bakom kommer att fortsätta att skicka folk hit. Dom behövs verkligen!
Jag tog en promenad bortåt den lokala marknaden, strosade runt och tittade. Minnena från Mexico överföll mig. Det var som att bli förflyttad till Oaxaca igen. Enda skillnaden var dels storleken men också att folk var svartare här. Det fanns ingen köttmarknad men i övrigt var det sig rätt likt med usla små stånd i ett virrvarr av dammiga små gränder där man sålde allt som gick att sälja eller snarare som man kunde sälja. En säck full med skor (begagnade?) i alla storlekar, man fick skaffa sig ett par bäst man kunde. Folk fullständigt skrek fattigdom så jag hade inte hjärta att ta fram kameran.
Jag hade ju bestämt att jag skulle skicka dagboken v 4 till de vanliga mottagarna och lägga upp den tillsammans med några väl valda bilder på bloggen. Jag kom så långt som att skicka mailet med dagboken sen vägrade satellitbredbandet att fungera. Jag lyckades lägga upp 5 bilder men sen var det stopp. Modemet mottog ingen signal så då funkade inte bredbandet. Jag gick in på modemet direkt och konstaterade att detta syntes fungera men att signalen från satelliten inte nådde fram. Jag är inte lång nog att nå upp till satelliten så jag kunde inte göra något åt saken utan gick hem. Tiden som blev ”över” använde jag till att läsa ut ”Flyga drake”. En mycket spännande bok som skildrar ett hemskt förlopp. Dock tyckte jag att författaren på något sätt använder språket väl torrt och koncist. Det blir på något sätt som en lång berättelse utan starka känslor hos författaren. När det var lagom att äta middag och mörkret höll på att falla försvann strömmen och gjorde matlagning omöjlig. Den var borta till klockan halv nio och de tre timmarna tillbringade vi (Josefine och jag) i mörker under livligt samtal om ingenting och allt. Maria Ringde och undrade om jag var i livet. Det var trevligt att höra hennes röst och vi konstaterade att det nu var kort tid kvar innan vi ses. Eftersom bredbandsmodemet inte ville fungera så blev det ju inget Skypesamtal som utlovat. Vi får hoppas att satelliten är på bättre humör i morgon. När strömmen återkommit blev det lite uppvärmda rester och en slurk rödvin till en sen middag.