Förmiddagen började som den brukar utan elektricitet och följaktligen inget vatten vare sig varmt eller kallt. Jag börjar vänja mig vid att på morgonen endast blaska lit kallt vatten från förrådet i ansiktet och borsta tänderna i vatten från koket föregående kväll som fortfarande är lite ljummet. När jag gick upp upptäckte jag att kylskåpsdörren åter var öppen. Förklaringen måste vara att när det blir lite för lite kallt i skåpet förmår den inte att hålla sig stängd. Jag bröt av en nyckel till och ställde till slut en stol framför. Detta kommer fortsättningsvis att bliva min melodi. Jag tror nämligen inte att grejorna i kylen riktigt tål att bli varma flera gånger om dagen.
Morgonmötet var kort eftersom endast Okoko hade kommit utöver de två sköterskorna som rapporterar. Efter ett antal preliminärer gick vi så till avdelninen. Jag hade redan igår samlat på mig tre pat som behövde hanteras i totalanalgesi, d.v.s. nedsövda, p.g.a. smärtorna som ingreppen skulle innebära. De tre skulle samlas vid Minor Theatre kl 1000 och vara fastande. Resten av ronden avstod Okoko från eftersom han var ensam doktor på huset. Dr Mukunda var hemma och på väg till något möte som han inte förvarnat om och hade ingen riktigt gångbar förklaring till frånvaron igår, när Okoko nådde honom på mobilen. Mr Imanga var det ingen som visste var han fanns och han svarade inte på sin mobil. Okoko var ledsen för de bådas uppförande eftersom det andades arrogans och självtillräcklighet och inte omsorger om sjukhuset och dess patienter. Å andra sidan lämnade Okoko huset på några timmar på eftermiddagen för att få sina nya prylar till datorn fixade. Han har skaffat sig 3-G tillsats till sin dator så att han kan sitta hemma i stället för i datorhuset och vara uppkopplad till Internet. Om det kommer att fungera vet ingen, men Cell-tell skall enligt has uppgift ha 3-G i sitt nät och masterna står ju alldeles nära så teoretiskt skall det fungera. Om ett svenskt 3-G abonnemang kan fås att fungera här vet ingen, i varje fall inte just nu. Mobiler fungerar ju utmärkt, men det är förfärande dyrt att ringa, varför ett Zambiskt betalkort, s.k. scratch-card är att föredra. SMS kan man ju då skicka relativt billigt och att ta emot dem kostar inget. Alltnog, jag gick runt och skickade hem små relativt friska barn och ordinerade mer vätska på de flesta. När vi gick runt upptäckte vi till vår förtrytelse att nästan inga intagningsprover var tagna på pat som kommit i helgen eller i måndags. Mycket slarvigt och egentligen i Sverige anmälningsfall eftersom de innebär fara för patienten. Här ryckte man bara på axlarna och sade att man fick väl ta dem idag istället. För omväxlings skull har vi ett par pappor på avdelningen nu. Det enda som skiljer dom som föräldrar från mammor är att man ser bättre på pappan än på mamman hur eländigt fattiga de är. En pappa har t.ex. stövlar på sig på dagarna inne helt enkelt därför att det är de enda skodon han äger och regeln är att man inte får gå barfota inne på rummen. Hur eländigt kan det bli? En liten unge börjar utveckla proteinbristsvullnad på fötterna och familjen har inga pengar att köpa mjölk för så att barnet kan få något mer proteinrikt än majsgröten, som alla här har som basföda.
Klockan 10 prick stod vi och väntade utanför Minor Theatre, tre svältande barn och deras mödrar samt undertecknad. Efter en halvtimme gick jag och satte mig utanför manliga avdelningen där Okoko gick rond. Det kom en gammal man och satte sig bredvid och vi pratade en stund. Det visade sig att han hette Edvard och var bonde från trakten. Han talade märkligt bra engelska, och vi diskuterade både hans eländiga av vädret ständigt beroende jobb och hur det kunde vara i Sverige vid denna tid på året. Att vi kunde ha minusgrader och snö på marken under vår vinter det kunde han inte tro. Klockan 11 anlände Okoko och showen kunde börja. Ett svullet knä som vi avvaktat med i det längsta skars upp brett och varet och blodet rann friskt. Dessbättre luktade det inte ngt så en eventuell infektion slapp vi nog. Den hade försvunnit med all antibiotika hon fått förra veckan. Som sed här är stoppade Okoko efter incision och rengöring av sårhålan med klorhexidinlösning, in ett par rejäla bitar kompresser i hålet. Ett lätt förband och order att han ville dra dränaget (kompresserna) om senast 48 timmar. Om ingen feber tillstötte skulle vi inte ge något antibiotikum ”för säkerhets skull”. De båda andra barnen hade underarmsfrakturer den ena en klassisk greenstick med lite felställning som vi korrigerade, den andra med en liten epifysiolysglidning (glidning i förhållande till varandra av benet på ömse sidorna av en tilläxtzon) som klämdes på plats. Båda fick gipsskenor mest för smärtlindringens skull. Order var hem i morgon och åter för avgipsning om 6 veckor. Lunchen blev senarelagd till 1330. Eftermiddagsronden var lugn och utan sensationer. Ett par nya patienter men med gamla och invanda sjukdomar kom, nämligen malaria med hosta, diarré feber och lätt intorkning. En nyinläggning sköt dressern rätt över till mig. Barnet verkade alldeles för piggt för att ligga på sjukhus och det var något bekant över flickan. Ha, en blick i papperen sade att det var barnet som haft en grov pinne i vä ljmske, som kom för att bli av med stygnen. Såret såg bra ut, frnset att det var slarvigt hopkommet så att kanterna var dåligt approximerade. Ger en glipa, som mår bäst av att inte ha några suturer som stör. Saken var lätt ordnad.
Efter jobbet gick jag hem och arbetade vid datorn ett tag för att göra färdigt ett par papper till syster Erna. Det visade sig att PowerPoint fanns på datorn i datorhuset med alla de möjligheter det ger till utskrifter i färg m.m. Dessutom tror jag att jag lyckades ladda ner en bild till bloggen föreställand gästhuset där jag bor. Det var ett försök, fler bilder skall komma.
På kvällen var det möte i den lilla gruppen med Ps Makunta, prästen, som ledare och bibeltolkare. Han är duktig på detta, kanske inte i Henry Holmgren klass, men ändå. Henry som kallas doktor, visar sig vara disputerad i missionskunskap i U.S.Amerika, så det kanske inte är så konstigt om han vet hur en slipsten skall dras. Vi var hemma hos dr Okoko och det var slående hur påvert han bor. Det fanns ingenting på väggarna och möblerna var helt nedsuttna och klädda med ett gräsligt tyg, som var praktiskt taget bortslitet här och var. Jaag börjar förstå vad han menar när han säger att det svåra med att skaffa kollegor till Mpongwe Mission Hospital inte ligger i att det inte finns doktorer att hitta i Afrika , och som är beredda att jobba här, utan problemet är att skaffa en hygglig bostad och (naturligtvis) att få fram tillräckligt med pengar. Det förefaller dock som om doktorer här är hyggligt (med zambiska mått) betalda men som om dom är mest intresserade av prylar och inte av heminredning. Båda har minst två fina moderna mobiltelefoner och Okoko hade en fräsig hemmabioanläggning (dock ingen platt-tv) och satellitmottagare. Han hade ju dessutom just skaffat en trådlös, 3-G förbindelse till sin dator. Den fungerade dessutom. Väl ”hemma” igen skrev jag det här, och nu går jag och lägger mig.
onsdag 28 maj 2008
Vecka 4: onsdag
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar