Vecka 2: onsdag

Morgonen började som alltid utan ström, men den kom tillbaka redan kl 0720 så att det blev en het kopp kaffe trots allt. Morgonsittningen blev endast en halvtimmes väntan på aktörerna som samtliga valde att utebli. Två sköterskor och undertecknad satt och stirrade på varandra i en kvart. Då tyckte vi att det kunde vara nog tiget, så vi började tala med varandra i stället. Det visade sig att på manliga avd hade det varit intagen en relativt ung man med gulsot som skulle utredas. Hur var det ingen som visste. Hur som helst tvärdog han under natten utan att någon förstod vad som hänt. Anhöriga stod som regnade eftersom han hade varit relativt pigg dagen innan. Vår gemensamma gissning var cancer någonstans, förmodligen bukspottkörteln eller levern. Arbetet på barnavdelningen var snart avklarad med de flesta barnen med malaria ngt bättre än dagen innan. En Coartem kur är bra men verkan sitter inte i så länge, barnen blir lätt återinfekterade. Där stod jag nu klockan var bara 0930 och jag hade ingenting att göra. Efter viss diskussion gick en av sjuksköterskorna, Sarah, med på att tolka på OPD (outpatient department) om det fanns ngt där för mig att göra. Jodå jag hann med åtminstone 15 st före lunch. Eftersom Sarah slutar 1300 blir det ingenting av med OPD i eftermiddag.
Eftermiddagsronden blev ingen rond eftersom sjuksköterskan ansåg sig ha bättre saker att uträtta. Jag fick klara mig själv vilket jag blivit specialist på. En liten stackare med malaria och pneumoni och uttorkning behövde mer dropp och det var endast efter övertalning som sköterskan gjorde som jag ville. Därefter skulle jag jaga Mr Imanga för att han skulle visa hur man skulle lägga om en jätteböld på en liten flickas handrygg. Mens vi väntade på minor theatre dvs lilla omläggningssalen, dök dr Makunta upp och gjorde jobbet i flygande fläng och avslutade med att hälla socker i hålet. Alltså ytterligare en pat med sockeromslag för djup läkning. Man lär sig.
En stilla fundering kring OPD. Det är inte nödvändigt med fina lokaler och hysterisk hygien. Ett ruckligt hus med ofullständiga vägar och plastdraperier som inte gjorts rena med allvar på länge och inredning av helt utslitna möbler och dito undersökningsbritsar, duger också. På min enochenhalv timme hann jag med ca 15 patienter, majoriteten småbarn med hosta, feber och ont i magen (=malaria). Några var så pass dåliga att jag lade in dem för uppvätskning, mycket därför att dom hade en 25 – 30 km vandring hem. Ett litet barn med en infekterad brännskada i ansiktet blev också inlagd. Det kändes lite ovant med mörkhyade barn som ytterst ogärna tog av sig ngt plagg. De hade många, de var otroligt påpälsade med tanke på utetemperaturen. Att inte kunna tala direkt med föräldern, som regel modern eller en kvinna från den äldre generationen, innebar svårigheter med tolkningen av barnens symptom. Av och till ont imagen och klåda i stjärten är dock samma sak här som hemma: Mask i magen. Vermox i engångsdos och strikt hygien är modellen som vad beträffar hygienen faller platt till marken här fr.a. ute i byarna.
I kväll har det varit bibelkväll hemma hos någon sjuksköterska. Hon hade kokat fisk så det stod härliga till och doften dröjde kvar, stark och kväljande under hela mötet. Detta var i stort sett en upprepning av det förra onsdagen, med undantag av att vi var färre nu än då. Syster rna höll en betraktelse där hon påpekade att det i bibeln står att: Vi skall lägga all vår tilltro hos Honom eftersom Han alltid hör allas våra böner. Alltså samma sak som predikas runt om i världen närhelst religiösa människor möts. Det kan inte hjälpas att det känns bra att vara med ibland även om jag inte kommer att bli religiös på kuppen.
Dennis har haft med sig min mobil in till Luanshya och fått den öppnad för alla nätverk. Den var mycket riktigt låst på Telia-Sverige. Det kostar 350 SEK att låsa upp den hemma, här ville dom ha 50000 Kw (= SEK 60) Bra affär alltså, jag kan nu låna kontantkortet jag hade i Dennis´ mobil men använda min egen.
Det är tid att koja nu.