Vecka 1: fredag

Ännu en varm dag med en sol från en i princip molnfri himmel. Morgonsittningen som vanligt svårhörd och sålunda för min del rätt onjutbar. Själva ronden erbjöd inga stora problem, vi skickade hem ett gäng inför helgen. Sedan vidtog behandlingarna: En liten gosse med ett jack i huvudet som läker lite för långsamt mest beroende av att såret är för stort, fick nytt sockeromslag. En liten gosse med en sannolik abscess i pannan lades om med kompression för att få ut allt. Det var inte populärt! En gammal dam med ett ben som såg illa ut och som lagts om varje dag, och som bedömts som Kaposis sarkom(en komplikation till HIV) togs den gamla omläggningen bort, men hon fick inte någon ny eftersom man nu trodde att det hela var en eksematiserad variant av svamputslag. Därför får hon nu intravenös inj av svampmedicin, vilket mkt sällan sker hemma med tanke på biverkningarna. Efter en 10 dagars kur med sprutor följer tre månader med tabletter. Sist men inte minst en 7års flicka med en ful abscess på handryggen på hö hand. Vi först hade rtgat för att utesluta fraktur och sedan tog Mr Ett eller anat(en erfaren medical officer) fram stora knivbladet och tömde barnets handrygg på massor med var. Det hade trots ett dygn med antibiotica arbetat sig upp genom huden och stod som en stor blåsa med gult innehåll på handryggen. Snittet gick ner i abscessen och han rensade håligheten på pus och annat och stoppade in lite kompresser indränkta i någon desinfektionsvätska i hålet. Riklig blödning under ingreppet men jag bleknar vid tanken på hur det kommer att kännas när vi skall ta ut kompresserna. Det blir nog en katalar-anestesi till.
Vi skulle ha gjort en del till men patienterna hade trots påpekanden ätit, varför det inte blev ngt av.
Resten av eftermiddagen tillbringades med att dels diskutera med Måns över Skype dels med Maria samma väg. Vi lyckades t.o.m. köra med rörliga bilder.
På kvällen passade givetvis sömmen på att försvinna i och med att dagsljuset sa adjö. Det innebar fesljunket kaffe och macka till kvällsvard. Dessutom att jag var absolut tvungen att ha pannlampan för att kunna läsa min utmärkta bok. Både boken i Tropikmedicin och deckaren användes. Vid 2130 återvände strömmen men inte vattnet som normalt kräver ca 4 tim ström för att orka fram hit. Jag valde att ”bara” borsta tänderna och blaska kallt vatten i ansiktet och krypa ned under moskitnätet. Det var slutet på den första veckan.

En i allt intressant vecka med många ting som man kan reflektera över. Likheterna mellan Zambia och Sverige är 0. Allt är annorlunda t.o.m. solen kommer från andra hållet. Den går förvisso upp i öster och ner i väster men passerar under dagen norr om zenit, inte så mycket men dock.
Folk är fattiga på ett sätt som vi egentligen inte kan fatta. En del av mammorna på avd har så lite resurser att lite socker är en omöjlighet utan att koppla in släkt och vänner. Varenda kotte med små undantag tjänar mindre än undre gränsen för beskattning som ändå ligger rätt lågt. C:a 300000 alla som bor i Zambia av 10 000000 betalar skatt. Ändå har alla priser fr.a. på mat stigit med minst 30 % senaste par åren. Folk svälter och far illa. Det går an här på landet där man kan ha någon typ av självhushåll och där maten i huvudsak består av en sorts majsgröt. Den är egentligen otillräcklig för barn som växer, vilket leder till utbredd undernäring.
Sjukvården som är mycket bra i Mpongwe jämfört med landsbygden i övrigt i Zambia men också jämfört med de flesta afrikanska stater, fungerar på en för oss skandinaver osannolikt låg nivå. Trots detta lyckas man hålla undan många problem med extremt enkla medel. Byggnaderna skulle hos oss kallas ruckel med trasiga golv, spruckna väggar, utrustning som skänkts hit (mest från Sverige) därför att den inte dög hemma längre. Sängar och madrasser ar jag beskrivit förut. Underligt nog har man den mest nödvändiga medicinen: antibiotika för alla de otaliga infektionerna som drabbar folk, mest barn, därför att de är i ett mestadels bedrövligt skick nutritionsmässigt sett, mediciner mot HIV/AIDS som är gratis för dom som söker på ART-klinikerna(ART =anti-retretroviral treatment), samt TB-mediciner som är ett speciellt och svårt kapitel. Övriga mediciner och förband, t.ex. vanlig kirurgisk tape finns inte, eller finns i alldeles för små kvantiteter. Ta gipsbindor som exempel: de är från Svenska försvaret märkta med 1975 och endast av en bredd. Man tager vad man haver får här en alldeles speciell mening. Sjukhuset är kraftigt underbemannat vad beträffar medicinskt skolad personal, så de som finns jobbar som djur. Kompetensen är superb vad gäller de problem som man har men mer teoretiska insikter skulle inte skada. På det hela taget gör man ett fantastiskt jobb.