Vecka 4: måndag

Idag är det African Freedom Day och det är public holiday vilket innebär att sjukvården kör som lördag d.v.s. halvdag. Innebär att det är inte någon morgonsittning eller rond. Jag känner emellertid inte att jag är bunden av detta . De små liven på avd kan inte ligga utan tillsyn från lördag till tisdag, speciellt inte eftersom schemat gjorde att det inte var någon sjuksköterska i tjänst förrän i eftermiddag. Joyce som är dresser (innebär någonting i stil med en bättre utbildad undersköterska med dåliga medicinska kunskaper men med rätt bred erfarenhet) kan inte riktigt klara att vara ensam med så sjuka barn så länge. Vi har t.ex. två barn med nephrotiskt syndrom, vilket innebär att deras njurar håller på att lägga av, och dom har båda massiva ödem och ascites (svullnad över hela kroppen och vätska i bukhålan). Den ena har trol flera liter i bukhålan, han ser gravid ut så liten han är: 5 år. Vi försöker vätska ur dom så gott det går med urindrivande, men eftersom njurarna är dåliga, går det i början långsamt. Att man måste hålla reda på inkomster och utgifter i kisseriet hade personalen (och för den delen CO) inte någon kläm på. Den sannolika orsaken är någon form av inflammation i njuren som man försöker komma åt med kortisontabletter. Om man inte lyckas med dessa enkla medel är barnen dödsdömda eftersom transplantation av njurar är omöjligt i Zambia. Det var sorgligt att se dessa svårt sjuka barn ligga ihop med malarior och diarréer. Nästan alla andra barn är undervätskade dvs lätt till svårt intorkade medan njurbarnen har ett par liter i kroppen som de definitivt inte behöver. Dom stackarna hade inte legat så länge att medicinen hade börjat ta skruv, så det är bara att vänta och se, under iakttagande av noggrann observation. Resten av avdelningen var mer lätthanterlig och jag skickade nog hem hälften.
Efter ronden gick jag ”hem” och åt lunch. Jag tänkte att jag skulle fotografera lite bl.a. uppe
ifrån vattentornet. Där var det emellertid en låst dörr i vägen så jag tappade motivationen och gick tillbaka och satte mig att läsa i min tropikbok om njursjukdomar Afrika. Uppenbarligen är även denna typ av åkommor betydligt vanligare och sträcker sig längre ner i åldrarna här än hemma. Stackare, allt skit i världen drabbar dem och dessutom eller kanske det är anledningen, är de fattiga.
Vädret var som vanligt soligt och jag tänkte ta mig en promenad på eftermiddagen för att bl.a. ta några översiktsbilder över Mpongwe från vattentornet. Det visade sig dock inte vara möjligt eftersom det var låst. Jag fick reda på att det fanns ett antal lägenheter på de nedre våningarna i tornet men eftersom det var ung fyra meter i fyrkant har jag svårt att föreställa mig planlösningen. Det skall ju få rum en trappa upp också. Det får vara som det vill med det, jag får avvakta med fotograferandet tills jag skaffat en nyckel. Promenaden tillförde för övrigt ingenting nytt. Mpongwe är alldeles platt och omges på alla kanter av savannliknande vegetation inte en vettig utsikt så långt ögat når. Senare satte jag mig ner och började det mödosamma arbetet att översätta Handhavandet av nyfödda friska och sjuka barn, författat av Neonatalgruppen inom svensk pediatrisk förening i samarbete med Barnmorskeförbundet. Det var utomordentligt besvärligt eftersom texten var hålen i en alldeles för vetenskaplig stil för att passa här. Det tog flera timmar allt eftersom mörkret spred sig. Till slut tröttnad jag och övergick till att läsa Liza Marklund. Till slut var det tid att gå och lägga sig till accompagnemanget av de höga rösterna från grannhusets nya innevånare. Dom deltar i en workshop som handlar om lokalt omhändertagande av HIV/AIDS. Tydligen ger det mycket att tala om på kvällen, och gärna dessutom med hög röst. Klockan 23 slocknade dom liksom jag.