Vecka 2: måndag

Upp tidigt eftersom de engelska doktorerna skulle åka med Erna 0700 prick. Ingen Afrikansk halvtimme eller så. Efter ett från vissa sidor tårfyllt farväl och utbyte av mailadresser åkte de kl 0710. Erna hade med sig en lista från mig på ting att handla i Luanshya så att jag skulle slippa åka dit själv.
Morgonsittningen på sjukhuset var lika onjutbar som vanligt men jag fick chansen att överlämna både plåster och örontrattar till en CO som jobbar på OPD (co = clinical offiser, OPD = outpatient depertment = akuten). Han påstod att båda delarna fyllde skriande brister, han ville helst att jag skulle donera öronspegeln direkt, men jag hävdade att jag behövde det själv först. Hade dom klarat sig med ett gammalt utan trattar i ett par år var väl trattar en bra början på ngt nytt. Min morgonrond tog sin tid eftersom jag var tvungen att själv tolka alla handskrivna anteckningarna i journalerna. Annars var det inte så svårt, jag har redan lärt mig namnen och doseringarna på de flesta medicinerna som används. Jag ägnade mig åt omläggningar av olika slag bla. a. sockeromslaget på skallen på en liten kille. Jag läste hela hans journal och den visade att skadan var tre månader gammal och han hade för ettt år sedan varit dödssjuk i malaria, men undkommit som genom ett under. Att sedan bli skalperad av en rostig cykel får väl betraktas som en bagatell. Den lilla brännskadan envisas de med att behandla med omslag med silverkräm i, vilket inte är lege artis hemma. Fadern kom dessutom och krävde av dr Mukunta att få med sig fru och barn hem, vilket han naturligtvis inte kunde neka.
Erna återvände under lunchen med de varor jag beställt utom ett par saker som inte fanns. Och man kan konstatera att det är obegripligt hur folket överlever med de priser som råder. Det är nästan svenska priser på livsmedel. En rätt vanlig veckohandel kostar ca 150000 Kw = 50 dollar = 300 SEK. Vanliga Zambier har ca 200000 Kw i månaden i lön om dom har lön, arbetslösheten är ca 60%.
På eftermiddagsronden kunde vi tyvärr konstatera att en av tvillingarna, flickan Angela, inte orkade längre utan gav upp. Man kunde konstatera att de båda kommit under vård för sent: infektionen hade gått för långt. Om det var malaria eller annat betydde inte så mycket. För säkerhets skull satte vi in malariamedicin även på brodern som var ngt bättre men helt beroende av intravenös vätska eftersom han var för svag för att äta själv. I övrigt var det relativt lugnt på avd, Det gör i och för sig inte att det ser mindre risigt ut för det som Ni kommer att få se på senare foton.
Kvällen tillbringades med prat med Josephine och med att jag läste ut deckaren från det antika Rom. Rätt kul faktiskt och dessutom lättläst eftersom inte ljuset försvann. Jag drack ett glas rödvin också men det skulle jag inte ha gjort! Magen vaknade och gick inte i korgen förrän efter kl 23.