Vecka 3: söndag

Sen uppstigning. Jag vaknar av att det är en myggliknande insekt innanför myggnäet. Detta reser genast frågan: Finns det hål och är nätet verkligen behandlat med insekticid? Jag konstaterar att det finns ett antal mindre hål i nätets underkant som inte borde spela någon roll, men vad vet man. Det är ingen idé att fortsätta att låtsas sova. Uppstigning och morgongymnastik. Jag har något som mest liknar ett vänstersidigt ryggskott, men det konstiga är att det bara ställer till besvär när jag skall röra mig i sängen eller stiga upp. Då hugger det till med smärtor i musklerna i flanken. Konstigt nog är jag inte speciellt stel. Jag inmundigar min frukost och drar sedan till kyrkan, där man redan hållit på en bra stund. Samma rörliga körer med samma melodier och kroppsövningar som illustrerar det dom sjunger. Jag iakttar körerna som verkar hopsatta av människor som får lust att sjunga med i just den sången. Då går/dansar man fram bakom ”altaret” och river av sången eller kanske två. Därefter tar man sig på samma sätt tillbaka till bänkarna. Ibland är kören mångtalig och sången öronbedövande ibl mindre antal och mer sordinerad volym. Jag funderar över deras klädsel. Kvinnorna försöker göra sig så fina de kan genom färgglada tyger och fantasifulla frisyrer. Deras rel fattigdom avspeglar sig dock i skorna. Man tager vad man haver, och det är allt från tofflor till högklackat. Allt dock slitet till den grad att en svenska inte skulle tveka en sekund om att slänga dom på tippen. En genomgående trend är att herrarna har mörka byxor och ljus skjorta eller t-shirt. Deras skor är som damerna av alla tänkbara slag, alla av minst storlek 47 och spetsiga. I kyrkan skall skorna uppenbarligen helst vara svarta i varje fall om man vill sjunga med i en kör. På sjukhuset har man rejäla don på fötterna om man är läkare, MO, CO, eller sjuksköterska. De övriga kategorierna har vad som faller dom in. Alla administratörer (alltid män) bär slips. Undantag: Mr Imanga bär sandaler utan strumpor. På kyrkbacken efter gudstjänsten träffar jag Dr Okoko, en ytterst vänlig man med en ny sorts brytning på engelskan (eftersom han är från Kongo), som givetvis undrar hur jag mår och hur jag trivs med den Zambiska sjukvården. Han antyder att även han sett skillnaderna mot Sverige. Han menade att det nog förekom i Sverige att man inte utnyttjade möjligheterna fullt ut. Kort sagt ett visst slöseri. Han menade oxå att patienternas inställning är helt olika. I Sverige kan man inte få nog i Zambia är man lycklig över det lilla. Mer hann vi inte utveckla detta men jag misstänker att vi får anledning att återkomma.
Efter lunch som bestod av yoghurt och fnaschel tog jag mig en dryg timmes promenad i solskenet. Vägen kan inte sägas vara vacker eller omväxlande utan är en lerstig som torkat och som går mellan höga buskar med högt gräs emellan,
Det var skapligt varmt och den lilla blåsten nådde inte med full kraft ner mellan buskarna. Här och där syntes spår efter odling av majs med mycket ålderdomliga metoder. Någon markberedning är det inte tal om. Resultatet är också dåligt fr.a. om det blir för mycket eller för lite regn under regnperioden. Denna växtsäsong kom regnet som vanligt i november och in i december och var osannolikt rikligt. Det var inte möjligt ens med fyrhjulsdrivna fordon att närma sig åkrarna. De enda vägarna som var farbara över huvud taget var de av kineserna byggda asfalterade vägarna. Som väl är har vägen mellan Mpongwe och Luanshya blivit asfalterad för bara ett par år sedan. Det var så illa under regnandet att en hel hoper hus med dålig grund helt enkelt kollapsade under trycket an vatten och rörlig lera. Sjukhuset är dessbättre rejält byggt med tak över alla transportvägar inom stället, vatten och fuktskadorna, i tak och på väggar, syns överallt. Man har heller inte haft råd att göra ngt kosmetiskt åt det, utan blundar.
Under promenaden funderade jag en del över hur kvinnorna har det i Zambia. Alla verkar vänliga och positiva, i varje fall em jag möter. De är alla utom de allra minsta, märkta av hårt arbete. De flesta i barnafödande ålder (16 -35) bär ständigt ett spädbarn på ryggen i ett speciellt arrangerat tygstycke. Barnet verkar helt förnöjt skriker sällan eller aldrig, å adra sidan finns inget amningsschema. På avd har ammorna minst två barn med sig, det sjuka och dess yngre eller äldre syskon. Många gånger ersätts mor med far- eller mormor. Mamman och pappan är inte sällan döda i HIV/AIDS. Vilket leder till reflektionen att spridningen av STD är häftig eftersom de flesta männen har en hustru och en fyra fem älskarinnor. Hur kvinnorna står ut fattar jag inte. Dessutom är det så att den ende som får besluta om skilsmässa är mannen. Inte undra på att det blir som det blir. Om kvinnan är dum nog att gifta sig, vilket hon måste av både kulturella och sociala skäl, sitter hon fast vad än mannen hittar på. Han å sin sida anser sig ha all rätt i världen att vara otrogen (delvis därför att det inte anses att man är otrogen om man har fasta älskarinnor) och bestämma över hustrun i alla lägen. Det är först på senare år som det finns en lag att man inte får slå sina barn men väl hustrun, även om tillämpningen av lagen är si och så på landsbygden.