Vecka 2: torsdag

Som vanligt ingen ström i tåtarna och följaktligen inget varmvatten. Tandborstning i kokt vatten som stått i kylskåpet isar i tänderna. Jag har fått ett antal nya bett på höger ben inatt så Angela får byta lakan och tvätta pyjamasen i ett försök att bli av med gynnaren. Å andra sidan finns det väl värre ting än kliande bett.
Morgonronden var relativt snabbt avklarad men ett par patienter krävde insatser utöver nya sockeromslag. En liten flicka med malaria mådde relativt bra igår och vi hade planerat att hon skulle gå hem idag, men så hade on börjat kräkas och eftersom utgångsläget är dåligt började hon snabbt att bli uttorkad. Alltså dropp för att förebygga att hon torkade ut och för att skona magen. Vi får se hur det går. Den andra pat var en liten flicka ett år och två månader gammal med en ändtarmsprolaps. Jag har hört talas om sådant men aldrig sett det hos små barn. Vad göra? Det lyckades inte att få tillbaka ändtarmen innanför slutmuskeln delvis därför att barnet tjöt och spjärnade emot allt för mycket. Dessutom var ändtarmens slutmuskel alltför slapp för att hålla tillbaka den framfallna delen av tarmen. Jag letade upp Mr Immanga för att höra med honom vad man gör åt dylikt. Enkelt sa han: Giv barnet maskmedel gärna två olika på en gång, så kommer tillståndet att lösa sig själv. Enligt honom (och boken i Tropikmedicin) är mask i magen (ascaris och/eller trichuriasis) den särklassigt vanligaste orsaken till rectalprolaps hos små barn i tropikerna. Det blev alltså Vermox och Mikronidazole, båda i engångsdos. Jag måste då säga att jag såg inga maskar eller ägg när jag försökte få in prolapsen. Omläggningarna av de två ”sockerbarnen” gick bra, t.o.m. lilla fröken med handen ställde upp utan allt för stora åthävor. Jag gick hem lite tidigt till lunch för att hinna läsa ordentligt i min tropikmedicinbok.
Vad jag då fann var att det finns mer sattyg här i Afrika än någon annan stans. Att någon överlever synes mig vara en ren tillfällighet. På hemvägen stötte jag ihop med sjukhusets board chairman Mr Mbulo. Enligt honom är alla problems moder, bristen på pengar sedan staten dragit i det mesta av det understöd som man tidigare gav sjukvården på landet. Enl Mr Mbulo kan man inte få politikerna att förstå att det är för lite med två doktorer på sjukhuset. Det är lika snålt med övriga sjukvårdspersonalkategorier. Tidigare hade man en stor önskan om en ambulans. NU finns pengarna men Rotaryklubbarna som sponsrat vill inte skänka pengar utan ett fordon. Jag tycker detta är förståeligt eftersom säkert en del av en skänkt summa skulle gå till annan utrustning än ambulansen. Det ser dock ut att lösa sig med detta. Den stora bristen är annars mediciner. Man har alldeles för lite pengar till även de nödvändigaste medicinerna. Enligt MR Mbula och Dr Banda, som blandade sig i samtalet, kan pengar sättas in direkt i det företag som distribuerar medicinen så att inte några pengar kommer bort på vägen. Dr Banda är chefsläkare för hela Mpongwe region vilket innebär att han jobbar utanför sjukhuset för det mesta och mest med planering. Någon gång rycker han in och hjälper till med operationer och sådant, när andan faller på. För det mesta är han osynlig på sjukhuset men verksam på den öppenvårdsenhet som ligger vid stora vägen en bit från sjukhuset.
Med tanke på mina patienter satte jag mig åter ner med min tropikmedicinbok och konstaterade att det finns så mycket elände att bli smittad av att hälften kunde vara nog. Bara avdelningen för maskar, cystor, larver och fullvuxna tarmparasiter fyller närmare 150 sidor i boken. Symptomen kan nästan se ut hur som helst och samtliga, nästan, finns i centrala och södra, subsaharian, Afrika. Enda chansen att klara detta är att prata med de doktorer som har vanan inne och vet vilka olika plågoris som finns ”hemmavid”. Det visar sig inte vara så värst många som är vanliga. Eftersom det skulle bli en stillsam hemmakväll tänkte jag mig att TV skulle vara ett bra sällskap. Jag har aldrig sett ett sämre och mer patetiskt klantigt skött TV-program. Om det inte var lån från andra, främst tyska kanaler, var det inhemska, med betoning på hemska, pratprogram på Bemba och Lamba med mkt bristfällig översättning. Inte via textremsa utan via en mumlande tolk. De tyska lånen var typiska lågkostnadsproduktioner med engelsk dubbning. Jag kikade ungefär 5 min på varje program och gav sen upp och stängde av. Ett nytt försök efter en halvtimme eller så gav lika nedslående resultat. Till slut gav jag upp och lade mig att sova.