Vecka 3: onsdag

Dr Okoko var här mitt i natten för att få en översättning av texten på en förpackning av medicin att ge för en kraftig eklampsi (havandeskapsförgiftning med högt blodtryck). Den var enbart på svenska och utan engelsk översättning konstigt nog. Jag får nog titta på hela förpackningen oc se hur det kommer sig. Han hade redan varit uppe halva natten pga eclampsipatienten och nu måste modern ha akut medicin. Barnet var redan dött och just uttaget med sugklocka. Modern hade ett absolut livsfarligt tryck och det enda man kunde göra var att ge den här medicinen. Andra och förmodligen effektivare men dyrare medikament fanns inte tillgängliga. Dessbättre fungerade den och modern kunde räddas. Å andra sidan sov dr Okoko över morgonsamlingen och kom väldigt sent till avd. Där satt jag och väntade eftersom alla sköterskorna utan att tala om det satt i ett möte. Dr Okoko och jag fick börja en ensam rond på de kirurgiskt betonade patienterna där journalerna ju inte spelade så stor roll. Ljumsken såg mycket bättre ut trots att vi inte kunde utrymma igår, så vi avvaktar ytterligare. Knäet var mindre svullet men fluktuerade mer och gjorde mindre ont. Okoko försökte ånyo att punktera men fick inte ut mycket, det lilla som kom såg ut som vartillblandad ledvätska. Även här avvaktar vi utvecklingen. Resten av ronden var rutin: någon hem några kvar, alla mer att dricka. Vi hade en lång diskussion med några mammor om nödvändigheten av att använda de myggnät som regeringen delar ut gratis. Det visade sig nämligen att mammor och pappor använder näten (ibland) men aldrig till barnen. Vi menade att har man inte tillräckligt antal nät, är det viktigare med barnen än med vuxna. Man kan t.o.m. lägga flera barn i samma säng, så att man kan ha ett nät till flera individer. Dessutom skall man se till att hålla näten hela och rena samt behandlade med insektsdödande medel. Sedan var det tid till den dagliga omläggningen av den skalperade gossen, Albert. Eftersom flickan med handsåret gått hem med stränga order att uppsöka distriktsvården för omläggningar var det bara Albert kvar att lägga om. Hans skalperade skalle läker mycket sakta och man kan av och till trycka ut lite var i kanterna. En av svårigheterna med läkningen är ju att det inte finns någon benhinna för granulationen att utgå ifrån, vilket leder till ytterligare långsammare process. Det gör det ju dessutom omöjligt att transplantera eftersom transplantatet inte kan få någon näring underifrån och följaktligen inte ”tar”. Alltså: Albert har ytterligare ett antal veckor framför sig på Mpongwe Mission Hospital.
Eftermiddagsronden var snabbt överstökad. Endast en nyintagen/inlagd med de vanliga symtomen: feber, diarré, enstaka kräkninger och hosta. Alltid lika populärt och diagnosen blir att barnet med stor sannolikhet har malaria. Alltså tas blodutstryk på barnet. Dessutom gav jag det an Antimalariakur för säkerhets skull. Vi vill inte ha aktiv malaria liggande bland de beh barnen och är det någon som trots våra bemödanden ändå har det skall inte detta barn bli smittad (myggor finns på avdelningen på natten, det kan inte undvikas med alla öppna fönster. Visserligen har varje säng ett myggnät över sig, men det är onödigt att ta risker. It is better to be safe than sorry. Övriga barn mådde hyggligt och i varje fall inte sämre än i mose. På vägen ”hem” tittade jag på när Mr Imanga punkterade ett knä på en liten flicka. Det som kom ut såg misstänkt ut för att vara var så barnet sändes för säkerhets skull till röntgen och satten på Cloxacillin. Man är sannerligen inte rädd för starka antibiotika.
När ja skulle komma in i IT-huset visade det sig att någon hade varit där och sedan glömt att returnera nycklarna till Mr Musakas hus där dom normalt hänger på en krok. På det viset blir det ingen dagbok utsänd för vecka tre del 2 utan nästa mail kommer att innehålla hela veckan.
Kvällen tillbringades hemma hos någon med ett outtalbart namn med bibeltolkning och sång samt böner och förböner. Mörkret var stabilt när jag gick hem och lade mig. Dessförinnan hade jag en stund studerat BNF (British National Formulary) dvs den Engelska FASS. Den är inte lika tjock och omfattande som FASS, bara 836 sidor i drygt pocketformat, och inte heller uppställd på samma sätt. Den anger olika tillstånd och diagnoser och deras möjliga medikamentella behandling. Ett index visar var man kan hitta olika mediciner men också diagnoser och tillstånd. Jag kunde snabbt konstatera att behandlingsprinciper i England (och Zambia) och i Sverige avviker ibl väldigt mycket från varandra. Likheter finns det också gott om. Man har inte heller den enorma mängden synonymer som finns i Sverige. Jag misstänker att staten som står för fiolerna i England har sitt finger med i spelet och att inte marknadskrafterna tillåts härja helt fritt.