Vecka 3: lördag

Dagen började lugnt som alltid lördagar gör eftersom det inte är morgonmöte och ingen egentligen väntar sig att man skall gå rond. Jag har emellertid gjort det till en god vana att gå ner till avdelningen och titta till pat och göra de nödvändiga omläggningarna. Solen sken som vanligt från en molnfri himmel och salamandrarna rasslade vid husgrunden. Strömmen hade inte försvunnit på morgonen så det fanns vatten till en dusch med sakta strilande varmvatten. Efter en stilla frukost var det tid att ta sig ner till sjukhuset för att ronda. Det var rätt många människor ute på vägen och alla är vänliga och hälsar god morgon och undrar hur man mår. Det blir många : ”Thank you I´am fine” innan man når sjukhuset. Där står vaktmästaren, fin i sin uniform, och öppnar grinden, Det var den duktiga sjuksköterskan som var på plats. Det blev en rätt lång rond eftersom det kommit in ett antal rejält sjuka barn, bl.a. ett med massor av malaria falciparum parasiter i blodutstryket, 10 månader gammal. Quinin insatt men om vi har kommit i tid eller inte vet vi ännu ej. Barnet var i ett bedrövligt tillstånd med allvarlig uttorkning och medtaget allmäntillstånd. Hennes liv ligger mest i andra händer än våra. De barn som får diagnosen ”svår malaria”, som denna, (= >5 parasiter/synfält i utstryket) är allvarligt hotade även om de vårdas på sjukhus.
Lite pappersarbete efter ronden och de två sockeromslagen, så var det färdigt för dagen. Sköterskan blev helglad när hon fick min Singulairpenna med både rött och blått bläck samt blyertsstift. Det blir den finaste pennan på sjukhuset slår jag vad om.
Jag har ätit lite rester till lunch och skall gå till IT-huset för att sända iväg hela den gångna veckans dagbok och försöka få ljudkontakt med Maria. Vi får se om det blir tid för en promenad också innan mörkret och malariamyggorna kommer. Det var ingen anan där så det gick bra för sig att använda bredbandet. Det visar sig att den dator som står på platsen är bättre på att bara surfa eftersom dess brandmur inte är lika noggrann som min. Däremot fungerar min bättre med Skype och telias webmail. Efter att ha pratat med Maria i 20 minuter kom Sophie och det var extra trevligt att byta några ord med henne. Vi kommer ju så småningom att ses i Sydafrika och det kommer att bli otroligt kul. Maria och Sophie skall planera vår tripp i Sydafrika i mer detalj de kommande dagarna.
Posten lät meddela att paketet med kameran nått Lusaka och sorterats för distribution inom Zambia. Hur lång tid det tar får vi se. När jag skulle återlämna nyckeln visade det sig att Mr Tuesday Musaka var hemma. Han bjöd in mig på en liten pratstund med saftdrickning. Vi diskuterade mest likheter och olikheter mellan sjukvården i Zambia och Sverige, men vi hann även med en del om vad som händer framåt. Irländska med. stud. kommer i juli och skall stanna i tre månader om jag inte missförstod honom. Han talar grammatikaliskt oklanderlig engelska men uttalet och satsmelodin lämnar åtskilligt övrigt att önska. I varje fall är det en mycket vänlig man, som man nog kan ha nytta av framåt. Mörkret höll på att falla när jag gick så promenaden får anstå tills i morgon. Jag har varit inne i grannhuset och stulit en islåda ,så nu skall det bli en liten wirre så småningom. Jag har just kollat att min mobl numera fungerar med sitt eget chip här. Som sagt tidigare var det en relativt mycket billigare affär här än hemma att få den ”öppnad”. Det funkar såsom optimal sade till Maria på telefon med den skillnaden att dom inte visste om att den var operatörslåst, hur nu det kunde komma sig.
Nu är natten här så doktorn skall knyta till det. I morgon blir det kyrkan igen! Egentligen är det synd att det blir så mörkt och att det egentligen inte finns något vettigt att göra efter mörkrets inbrott, såvida man inte vill gå på Puben, dit ingen vettig människa går- Den ligger nere i marknaden och är i dagsljus i varje fall det schabbigaste ställe jag sett. En bar och några stolar samt bänkar runt väggarna. All färg, i den mån det finns någon flagnar betänkligt så att man ser att det finns flera lager att välja på. Der har inte förespeglat mig att över huvud taget sätta min fot där. Spriten är billig och hembränd, sägs det. Några ”biståndsarbetare” sägs tillbringa sin mesta fritid där, vilket i mina ögon inte gör puben mer tilldragande. Jag föredrar ”hemmets lugna vrå” om man kan kalla gästhusets kala tråkigt upplysta tristess för det.
Nu kom i alla fall Josephine tillbaka efter en vecka på någon skola långt borta. Det skall bli skönt att det är ngt liv i huset någon gång. Denna vecka har varit mkt tyst.