Vecka 4: tisdag

Idag är det tisdag och det betyder att det bara är 15 dagar kvar tills jag åker härifrån. Det skall bli både trevligt och tråkigt. Jag kan inte neka till att det här stället ”tar tag i dig”. Det är så mycket som behöver ändras och det ter sig hela tiden som om man vet om det men inte har kraften att ändra på sig. För om man skall åstadkomma förändringar här måste folket ändra sin inställning till det mesta och först då kan en allmän förändring till det bättre starta. Det har hittills gått en generation utan att värst mycket har hänt. Dessutom har omvärlden pumpat in biståndspengar som i grunden har gjort förfärande liten nytta, i varje fall här i Zambia. Ett visst hopp kan man ju ha eftersom ca 50% av befolkningen är under 15 år.
Morgonsittningen började en kvart försenad när Okoko anlände. Det mesta handlade om barnavdelningen eftersom det va där det hade hänt saker under helgen och i natt. Slutet blev en lång diskussion om hur man skulle serva förlossningsavdelningen med läkare. Som det är nu har dom ingen egen läkare utan måste jaga någon om det behövs. Barnmorskorna ville att det rutinmässigt skulle passera en doktor varje dag så att man kunde få tag på vederbörande om det behövdes. Okoko hävdade med all rätt att det var ont om doktorer och att det skulle vara slöseri med tid att gå dit varje dag även om det inte behövdes. Han föreslog att man skule göra ett schema där det tydligt framgick vem som var jour och som dessutom skulle ha som biuppgift att serva förlossningen. Med det fick barnmorskorna nöja sig, men det märktes att de inte var nöjda. Eftersom vare sig Mukunda eller Imanga var närvarande, och ingen visste om dom tänkte jobba denna dag förutsåg Okoko att han skulle ha häcken full. Han hade dessutom en operation i stora salen på gång. Vi skulle få klara oss själva denna förmiddag.
Morgonronden blev lång därför att jag var tvungen att ta alla beslut själv och det var många svårt sjuka barn att värdera. Dessbättre var det inte många kirurgbetonade ungar utan de flesta var svåra malarior och sjukt undernärda och intorkade exemplar. Våra två nefrotiska syndrom, dvs svårt njursjuka patienter hade av någon oförklarlig anledning inte blivit provtagna som de skulle, så utvärderingen av dom får anstå tills svaren kommer.(förhoppningsvis i morgon)
Okoko som skulle komma en sväng på morgonen uteblev hela dagen unde olika förevändningar. Jag var tvungen att ge ett barn med Hodgkins sjukdom (en sorts elakartad tumör i lymfkörtlar) intravenöst Vincristin. Det är en otäck medicin som om man råkar missa det minsta och få aldrig så lite utanför kärlet, gör det fasansfullt ont och området tvärdör och efterlämnar ett stort äckligt sår som inte läker förrän man skurit bort all drabbad vävnad. Egentligen var han Okokos patient . Jag veknade eftersom han annars hade varit tvungen att vänta hela dagen och kanske inte fått sin medicin ändå. Han mor var själaglad även för att medicinen hade gjort sonen gott. Hans vä ben som vid diagnossättandet var fyra gånger så tjockt som det högra, p.g.a. lymfkörtlarnas tryck mot vener och lymfkärl, var numera lika stort som höger. Hans sjukdom syntes numera ganska lite bara ett stort körtelpaket i vardera käkvinkeln. På eftermiddagen hade vi ett par nyanlända småglyttar med de vanliga symptomen som vi höll oss sysselsatta med, trots att Okoko inte dök upp.
Jag hade en längre diskussion med syster Erna som dök upp hemma på eftermiddagen vilket ledde till att mörkret hann falla innan jag kom iväg från Datorhuset. Dessbättre hade jag tagit med mig både Mygga och ficklampa så jag var väl rustad för den tropiska nattens alla fasor. Kvällen tillbringades framför datorn med att skriva detta och dessutom läste jag ett antal sidor i min Liza Marklund. Avslut med en rel riklig och varm dusch.