Vecka 5: torsdag

Morgonstund har guld i mund heter det ju så även om jag nog såg lätt förvånad ut höll jag god min när Henry knackade på kl 0715. Han ville ha mailadressen till Sylvia, min efterföljare som skall bo i hans hus medan han är i Sydafrika. Den hade jag ännu inte skrivit ut så han får vänta tills i eftermiddag när jag kopplar upp mig igen. Ingen ström och nästan inget vatten gjorde morgonbestyren små. Tur att jag duschade igår kväll. Morgonmötet saknade nattsyster så det blev kort. Mina tabeller över antibiotikadoser tog Mukunda hand om lovandes att se till så att de hamnade hos dr Okoko. Han sade inte när ens på ett år när. Jag fick ronda själv. Det hade kommit in åtta nya pat med de vanligaste sjukdomarna: Magsjuka, malaria, lunginflammation och brännskador. Pat med cerebral malaria var något bättre men fortfarande okontaktbar. En mamma var absolut bestämd att hon skulle gå hem. Barnet har en svår njursjuka och står på bland annat cortison. Eftersom mamman hade tagit med sig ungen själv om jag inte hade skrivit ut den var det bättre att den gick hem med löftet att återkomma om 14 dagar än att vi skiljdes som ovänner. Dressern som var ”on call” på avd och jag tillbringade sedan en timme med att leta i in-ut boken efter en tidigare vistelse på avd för att få barnets registreringsnummer på avd. Man har samma nummer hela barndomen vid alla tillfällen på sjukhuset.
Vi hittade inte detta barns förra vistelse i denna helt för hand och med mångahanda handstilar förda ”liggare”. Tanken att man skulle förse henne med ett tillfälligt nytt nummer var inte aktuell. Finns det regler skall dom till varje pris följas. Till sist gick jag ”hem” för att författa ett långt innehållsrikt mail till Sylvia min efterföljare. Till ackompanjemang av ett par snickare som satte upp hyllor för tv apparaterna i gästhuset åt Angela och jag lunch. Tvn har stått på en gammal wellpapplåda säkert sen den köpte för tre år sedan och samtidigt monterade dom ner en hylla som satt 50 cm högre upp på vägen. Tanken att ha två hyllor var tydligen främmande för Mr Kapendula, chefen för uthyrningshusen. Dom har bytt nästan all utrustning i husen nu inför uthyrningen till irländarna. Dom skall fixa en hylla i ett av rummen som håller på att trilla ner också. Wellpapplådan står naturligtvis kvar även om tvn har flyttat upp på hyllan.
Eftermiddagsronden blev ovanligt händelsefattig eftersom det inte hade kommit några nya patienter. Däremot kom det ett par när vi var färdiga. Vi fick anledning att forska i varför det inte gick att få några svar på leverstatus. Svaret från lab var att det saknades reagenser. Mr Imanga ansåg att det nog skulle ta avsevärd tid, kanske månader, innan det fanns reagenser igen. Detta ledde till en diskussion med honom om kanske man skulle vara tvungen att remittera patienten till något ställe där provet kunde göras. Flickans kombination av symtom: ascites, caput medusa (= synliga vener på bukväggen talande för ökat tryck i stora levervenen)och frånvaro av ödem på händer och fötter samt berättelser om gula ögonvitor av och till, gör fel på levern i en eller annan form troligt. En omgång leverprover skulle kunna kasta ljus över en hel del olika diagnoser. Dr Okoko gick som vanligt inte att hitta så vi får ta upp frågan i morgon på morgonronden eller efter morgonmötet, om han inte tänker delta i ronden. Vid fyratiden drog jag hem och vidare till datorhuset. Efter att ha printat ut både scheman och tabeller försökte jag få kontakt med Maria men misslyckades. Jag skickade ett långt mail till min efterföljare eftersom hon inte ringt trots sitt löfte. När jag kom ”hem” anlände just Mr Mustafa med en buss full av irländare. Dom hade åkt hela vägen från Lusaka med tio pers och väldigt mycket bagage. Det var minst sagt fullt. Det var fyra flickor och fem killar, sex medicinare och tre ingenjörsstuderande. De skall så småningom alla bo i det här huset som väl då blir ganska obeboeligt för alla andra. Jag såg för övrigt på vägen hem att man har logerat sjuksköterskestuderandena i vattentornets minst sagt ruffiga rum. Irländarna hade med sig bland annat en jätteväska med läkemedel och sjukvårdsartiklar som skall skänkas till sjukhuset. Där såg jag bland annat ett laryngoskåp och ett antal tuber i olika storlekar för intubation. Eftersom man inte använder gaser för anestesi eller någonsin intuberar av det enkla skälet att ingen kan eller man saknar grejer för att ventilera på annat sätt än med mask och blåsa. Jag kan gratulera irländarna till att leverera grejor som ladys kommer att lägga i sitt förråd och sedan glömma. Efter att ha dragit lott om rummen skingrades dom medan mörkret föll. Jag gick till syster Erna som bjöd på middag. Medbjuden var också Josefine av den enkla anledningen att hon nu bor hemma hos Erna i brist på platser i gästhusen. Efter en mycket god middag hade vi en lång och givande diskussion om förhållanden i u-länder, mest i Afrika, i jämförelse med i Sverige och Tyskland (Ernas hemland). Hon har jobbat som barnmorska i 27 år i Afrika på div olika ställen, nu senast 3 år i Mpongwe. Därefter gick jag hem genom ett nermörkt och totalt folktomt Mpongwe. I huset var det hög stämning inne hos irländarna som borde vara trötta efter resan, men verkar eller snarare låter obrutna. I morgon får vi se hur dom mår. Fem i åtta går tåget.