Vecka 5: måndag

Svalt och svagt te beroende på frånvaro av elektricitet, varmt vatten och en halvdålig termos, blev morgonens facit. Dessutom skulle alla rumsnycklar lämnas in till kontoret för att det skulle tillverkas kopior. Detta borde ha gjorts för länge sedan, men den afrikanska mentaliteten att gör allt i sista minuten eller helst fem över, men bättre sent än aldrig. Det kommer att bli kalabalik några dagar framåt eftersom det är ont om rum och det är många stridiga viljor. Det blev en extra promenad på en halvtimme i den ”kyliga” morgonluften. Igår kom det sex sjuksköterskestuderande, med tre ränder på mössan, plus en lärare. På torsdag kommer nio stycken irländska studerande, sex medicinare och tre ingenjörer. Nästa onsdag kommer en ny skandinavisk doktor. Full rulle alltså, och jag har på känn att någonting i planeringen inte kommer att fungera. Det kommer inte att gå ut över mig, tror jag,
Dagens morgonmöte var välbesökt sånär som på att den som skulle rapportera om vårdavdelningarna inte ställde upp. Alla doktorerna var där liksom några CO och MO. Ett par sjuksköterskor, syster Erna t.ex. och hela raddan av sjuksköterskeelever, fyra kvinnliga och två manliga samt deras lärare, var där. Rapporten var relativt kort, men två döda barn var man tvungen att rapportera. Det visade sig vara två gravt undernärda och intorkade barn som kom in i lördags eftermiddag och på söndagskvällen. Ingen av dom klarade sig tolv timmar. De hade sökt på sjukhuset alldeles för sent. Det fanns ingenting man kunde göra. Vi diskuterade det faktum att det inte funnits mjölk på sjukhuset sedan fredag eftermiddag. Okoko konstaterade att om man har en ”malnutrition unit” så har man en sorts skyldighet att se till at det som behövs finns på hyllorna och inte plötsligt ”tar slut”. Dessbättre var inte den fyrkantiga förrådskommendanten närvarande. Det skulle hållas ett extra ekonomimöte senare på förmiddagen och då skulle Okoko läsa lusen av dem som inte såg till att allt fungerade. Barn får inte komma in och dö i brist på enkla, lätt anskaffade, varor. På avdelningen var allt relativt lugnt och ett par kunde sändas hem. Ett var flickan med den fula knä abscessen som sprang omkring och lekte trots sina fula iatrogena sår. Efter att ha kollat att ”modern” kunde få hjälp med omläggningarna på en ganska närliggande hälsocentral fick ho äntligen åka hem. Hon och hennes moster (som det visade sig) var själaglada. De fick med sig ett rejält lass med prylar till omläggningarna, och hälsades välkomna tillbaka om något skulle gå snett. Det andra barnet som fick gå hem efter en diskussion med Okoko var ett av de undernärda barnen. Hon kom in för sex veckor sedan i ett uruselt skick: generella ödem och undervätskad trots detta, febrig och med både kräkningar och diarréer samt sänkt medvetandegrad. Nu sex veckor senare är hon pigg ser riktigt bra ut och väger ett och ett halvt kilo mindre än när hon kom in (generella proteinbristödem som nutrierats bort). Mor är gravid, så ett litet syskon kommer inte att göra livet lättare för familjen. Hon hade ett långt samtal med den malnutritonsutbildade sjuksköterskan. Personligen hyser jag föga hopp för den här lilla damen. Det går nog knaggligt men hyggligt tills den sista babyn anländer. Se är det nog bara en tidsfråga innan hon är i behov av en ny sexveckorsvistelse här. Jag krystade ur Dennis ett besked om morgondagens tur till Luanshya för att förlänga mitt visum. Detta måste ske exakt en månad efter inresan annars kostar et stora pengar (1 000 000 kw) och stora problem med polisen.
Bränslet betalas av mig men dessbättre kör Dennis som en del av sina jobb. Han är en betydande person här, både i kyrkan och på sjukhuset. Enligt ryktet har han fyra olika jobb vilket retar många som tycker att han kunde avstå något till någon som har större behov av de pengarna än han.
Här ”hemma” håller Angela och hennes mor på att byta ut utrustningen. Bort alla gamla koppar och fat som inte hör ihop. Bort alla udda tallrikar och bestick. In med en ny servis bestående av tolv av allting och nya kinestillverkade rostfria lövtunna bestick. Det finns fortfarande ingenstans att ställa de nya grejorna, men Angela säger full av tilltro att man skall bygga nya fina skåp i köksavdelningen så att allt får sin givna plats. På direkt fråga kan hon dock inte ange när skåpen skall vara på plats. Angela har fullt upp med att diska alla de nya tingen medan hennes mamma i stort sett bara ställer in grejorna utan vidare spisning. Som väl är finns det både vatten och el just nu när detta pågår. Josefine skall flytta hem till syster Erna på torsdag så hon ger faderullan i om grejorna inne hos henne inte blir ordentligt rengjorda före placeringen i skåpen. Våra nycklar har vi inte sett något av så vi får väl ta oss in genom de öppna dörrarna och inte ry oss om ifall det bara går att promenera in.
Eftermiddagsronden innebar inga speciella sensationer utöver att vi äntligen fick det urinprovssvar vi väntat på i en vecka. Flickan hade tre plus på proteiner och enstaka röda blodkroppar men inget annat så hon kvalificerade sig för kortison tabletter. EN rel måttlig dos med mina ögon men den dos Imanga och jag kommit överens om på förmiddagen. Jag fick också förklaringen till varför en av systrarna är så vrång. Hon har typ 2 diabetes och vet inte hur högt eller lågt hon ligger. Enl min ringa uppfattning ligger hon tokhögt och är därför inte sig själv. Hon ville när vi väl började tala om det helst ha en glukosmätare av den sort som är väldigt vanlig i Sverige fr.a. hos barnen men dom är dyra och jag har svårt att se hur det skulle ordnas. Sockerstickor som man avläser mot en skala förefaller mer rimliga. Jag skall se vad som finns att göra när jag får kontakt med min efterföljare. Hemkommen satte jag mig framför datorn för att avsluta eller möjligen slutföra min lista över använda antibiotika, deras doser och till vilka åldersgrupper. At få ihop en någorlunda användbar tabell, tog sin rundliga tid så mörkret har nu fallit med en duns och med den elektriciteten. Nu blpr det att sitta i mörkret och kura. Det blir jobbigt i längden att läsa med pannlampa. Förhoppnngsvis kommer strömmen tillbaka så att jag kan göra mig lite kvällskaffe. Jag hann inte eller glömde att göra hetvatten till termosen så att jag blev oberoende av strömmen för att göra kvällskaffe. Är det inget värre så…