Vecka 5: fredag

Det visade sig att irländarna inte börjar på sjukhuset förrän på måndag så dom sov som stockar när jag gick. Som vanligt är det ingen som talar om vad som gäller även om dom vet. Jag kan inte förstå vad som är bra med detta. Morgonmötet var kort och eftersom Okoko tänkte ställa sig och operera direkt fick vi ta och diskutera de knepiga pat efter mötet. Vi enades om att tänka till lite mer på ascites-patienten. Själva ronden var ganska händelsefattig men några pat kunde vi skicka hem. Just när vi var färdiga dök det upp en jättedålig pat. Enligt vad vi lockade ur mor hade gossen haft diarré i en vecka och samtidigt haft feber och hosta, Sedan igår dessutom kräkningar och en utspänd mage. Låter som malaria eller hur. Undersökningen gav mig en stönandande gosse lätt dehydrerad och med misstänkta biljud på båda lungbaserna som dessutom stod högt. Vi satte ett dropp och kallade på Mr Imanga. Han kände på magen och konstaterade som jag att barnet alldeles uppenbart hade en s.k. paralytisk ileus (stillastående tarm även kallad tarmvred). En snabb fråga till mamman på lamba gav svaret: jodå dom hade varit hos en vis man i stammen som givit barnet örter mot diarrén. Enligt Imanga var dessa örter för starka på små barn och kunde lätt ge en generell paralys av tarmen. Röntgen verifierade diagnosen, genom att visa gasfyllda tarmar med vätskenivåer. Det hela slutade med att vi försökte att få fart på tarmrörligheten med lite atropin i droppet, samtidigt som vi gav malariamedicin och antibiotika mot den förmodade men inte helt säkra lunginflammationen. Allt intravenöst eftersom tarmen står stilla och allt som hamnar i magen kommer upp igen. Tillbaka till patienten med ascites, diskuterade Imanga och jag runt vad vi skulle kunna göra utan att remittera eller få leverprover. Röntgen är aldrig fel även om man inte ser så mycket. Ultraljud som komplement till röntgen kan ge extra information, till exempel om den knöl vi tyckte oss känna strax ovanför navelhöjd till vänster. Skulle mycket väl kunna vara bajs även om vi inte vet något om hennes bajsvanor. Apropå bajs vore inte mikroskopi av hennes bajs vara bra eftersom en del maskar och annat kan i sällsynta fall påverka levercirkulationen. Samtidigt som man ultraljudar skulle man kunna punktera magen och mikroskopera vätskan. Jag förvarnade röntgenteknikern på vägen hem till lunch.
När jag kom tillbaka efter lunch hade ingenting hänt så jag tog pat under armen och gick till röntgen. Med viss möda fick han till en frontalbild som egentligen inte visade ngt utöver luft i vissa tarmslingor och höga diafragmavalv. Samma resultat samt att det flerstädes i hennes buk finns stora ”tumörer” (masses) som man känner mer tydligt efter att vi tappat ut en halv liter av vätskan. Laboratoriet hade gått hem när vi kom så långt, så någon mikroskopering av vätskan blir det inte tal om. Vi skall försöka i morgon bitti igen om vi får tid men lördag är lördag så det är inte säkert att någon på laboratoriet klarar att titta på ascitesvätska i mikroskåp. I övrigt fick jag en vanlig malariapatient till inläggning. Sen gick jag hem och vidare till kommunikationscentralen där jag fick vänta en stund medan Musakas dotter blev färdig med datorn. Efter ar ha talat med Maria på Skype gick jag hem och hade en lugn kväll med min bok. Strömmen gick ungefär kvart över sex och återkom närmare halv nio så under den tiden blev det inte så mycket läst. Ungefär kl halv nio började mina grannar sjunga till gitarr högt och falskt och såvitt jag kunde höra var det inte några religiösa sånger utan pop av irländskt ursprung. Jag får nog stå ut eftersom ja snart flyttar, men skulle jag stanna längre skulle jag utan tvekan säga till. Dörren oss emellan är för tunn för att tillåta allsång till gitarr och munspel sent på kvällarna.


Slut på vecka fem. Nu är det bara fyra dagar kvar och dagboken från dom dagarna och eventuellt något från vår resa i Sydafrika kommer så småningom, när vi kommit hem till Söderköping igen.

Tack för visat intresse.