Idag är det den första dagen med så mycket moln att solen inte orkar igenom på morgonen. Det känns nästan underligt att inte moder sol strålar som vanligt. Det ser emellertid inte ut som om det skulle bli något regn, och blev det så skulle det vara en sensation. Det har inte regnat i Mpongwe i maj eller juni i mannaminne. Lördag som det är idag tar ja det lugnt på morgonen och tänker inte visa mig på sjukhuset förrän efter nio. Mellantiden tillbringar jag med datorn och mina antibiotika. Bilderna jag tog från vattentornet igår ser ut att vara fina och senare skall jag försöka få över några bilder till bloggen för att göra den lite intressantare. Inte för många dock eftersom några bör sparas till eventuella framtida föredrag. Om det tar lika lång tid med överföringen som med den enda bilden som hittills finns på bloggen kommer jag att bli sittande i datorhuset en stor del av eftermiddagen. Vi får väl se.
Morgonronden var snabbt avklarad eftersom ingen ny hade inkommit sedan igår. Hjärnhinneinflammationen hade lugnat ner sig så att flickan kunde sitta uppe, men hon var fortfarande trött och ville helst sova. Däremot klagade hon inte längre över ont i huvudet vilket är ett gott tecken. Vi får dock behålla den intravenösa infarten så att vi kan ge henne antibiotika den vägen vilket är nödvändigt. Imanga hade dessutom tillfogat malariamedicin vilket jag hade för avsikt att sätta in idag, men han förekom mig. Justina som jag lånade nycklarna till vattentornet av, dök upp och fick tillbaka sina kära nyckar. Vad hon skulle med dom kan man undra med tanke på hur det såg ut där.
Josefine och jag diskuterade om man kunde komma tillrätta med tolkfrågan, d.v.s. den svårighet som alla skandinaviska läkare har med språket. Sjukhuset har uppenbarligen ingen lust att betala för en tolk och dessutom svårt att få ändan ur vagnen på bästa afrikamanér. Vi diskuterade möjligheten av ett litet biståndsprojekt från PMO, Pingstkyrkans missions organisation, som skulle innebära att PMO betalade en lokal ung dam som talar engelska bra och dessutom alla tre lokala språken. Hon skulle kunna jobba 8 – 12 (för sedan går hon i skolan). Detta skulle kunna innebära ett rejält tillskott till hennes familjs försörjning och ett stort fall framåt för de svenska läkarna. Det hinner inte ordnas medan jag är här men skulle innebära bra hjälp framåt i tiden. Sjukhuset skulle kunna ha mycket mera hjälp av doktorn om han/hon hade en tolk hela förmiddagen. Vi får se om det lyckas oss att få till. Ingrid som flickan heter vill gärna, men vill sjukhuset och PMO? Det skulle inte kosta mer än ca 150000 Kw = 250:-/månad. Jag misstänker att Rotarys läkarbank och de andra organisationerna bakom kommer att fortsätta att skicka folk hit. Dom behövs verkligen!
Jag tog en promenad bortåt den lokala marknaden, strosade runt och tittade. Minnena från Mexico överföll mig. Det var som att bli förflyttad till Oaxaca igen. Enda skillnaden var dels storleken men också att folk var svartare här. Det fanns ingen köttmarknad men i övrigt var det sig rätt likt med usla små stånd i ett virrvarr av dammiga små gränder där man sålde allt som gick att sälja eller snarare som man kunde sälja. En säck full med skor (begagnade?) i alla storlekar, man fick skaffa sig ett par bäst man kunde. Folk fullständigt skrek fattigdom så jag hade inte hjärta att ta fram kameran.
Jag hade ju bestämt att jag skulle skicka dagboken v 4 till de vanliga mottagarna och lägga upp den tillsammans med några väl valda bilder på bloggen. Jag kom så långt som att skicka mailet med dagboken sen vägrade satellitbredbandet att fungera. Jag lyckades lägga upp 5 bilder men sen var det stopp. Modemet mottog ingen signal så då funkade inte bredbandet. Jag gick in på modemet direkt och konstaterade att detta syntes fungera men att signalen från satelliten inte nådde fram. Jag är inte lång nog att nå upp till satelliten så jag kunde inte göra något åt saken utan gick hem. Tiden som blev ”över” använde jag till att läsa ut ”Flyga drake”. En mycket spännande bok som skildrar ett hemskt förlopp. Dock tyckte jag att författaren på något sätt använder språket väl torrt och koncist. Det blir på något sätt som en lång berättelse utan starka känslor hos författaren. När det var lagom att äta middag och mörkret höll på att falla försvann strömmen och gjorde matlagning omöjlig. Den var borta till klockan halv nio och de tre timmarna tillbringade vi (Josefine och jag) i mörker under livligt samtal om ingenting och allt. Maria Ringde och undrade om jag var i livet. Det var trevligt att höra hennes röst och vi konstaterade att det nu var kort tid kvar innan vi ses. Eftersom bredbandsmodemet inte ville fungera så blev det ju inget Skypesamtal som utlovat. Vi får hoppas att satelliten är på bättre humör i morgon. När strömmen återkommit blev det lite uppvärmda rester och en slurk rödvin till en sen middag.
lördag 31 maj 2008
Vecka 5: lördag
fredag 30 maj 2008
Vecka 4: fredag
Ingen ström men väl vatten eftersom vi bara är två i huset och Josephine alltid sover länge. Som väl är har jag redan gjort hetvatten till teet i termoskannan så det fixade sig. Mitt bredbara margarin är slut och det andra jag har kan man döda barn med så hårt är det när det kommer ur kylskåpet. Under förutsättning att man inte har glömt att spärra dörren med en stol. Annars går dörren upp när strömmen bryts och det blir varmare i skåpet. Den nya osten jag köpte sist som inte var färdigskivad och kallades för gouda och var sådär orange i färgen som amerikansk och engelsk ost är, smakade faktiskt ost och lät sig villigt skivas med osthyvel. Det visade sig nämligen att det fanns tre stycken hyvlar hos grannen men ingen här.
Morgonmötet blev en smula stormigt eftersom förrådsföreståndaren, Gladys, var i gasen angående åtgången av undersökningshandskar. Hon kunde inte fås att förstå hur det kunde komma sig att det gick åt olika många olika veckor. Hon lämnade minsann ut flera stycken utöver dom som kom automatiskt två ggr i veckan! Ibland gick det t.o.m. åt dussintals utöver de hon i sin vishet hade bestämt skulle fördelas varje vecka. Att det dessutom gick åt olika många på de olika vårdavdelningarna, det kunde hon inte förstå. Jag har förstått även av tidigare doktorers rapporter att Gladys är hur fyrkantig som helst. Slutet blev att Okoko bestämde att ett möte för att diskutera frågan skulle organiseras med deltagande av alla intresserade användare. Det kommer att bli ett intressant möte som med all sannolikhet kommer till först sedan jag har slutat för länge sedan. Gladys är även chef för apoteksförrådet och denna uppgift sköter hon på sitt eget sätt, minst sagt. Mötet varade ända till kl nio vilket är väldigt sent, men så började det heller inte förrän 0825. Den uppmärksamme läsaren av denna dagbok erinrar sig måhända att jag många gånger har ondgjort mig över folks punktlighet och tendenser att välja bort morgonmötet.
Ronden blev ganska långvarig mest för att sjuksköterskan försvann utan någon förklaring utom sorry, och det tog lång tid innan dressern tog över. Hon gjorde också utflykter, som tog sin lilla tid. Allt gick i övrigt lugnt till och jag sände hem 10 patienter. En för mycket tyvärr. Jag fick skit på tummen av Mr Imanga som behöll en relativt frisk fd nephrotiskt syndrom, patienten hade bara kvar delar av sin ursprungliga ascites. I Sverige hade vi sänt hem pat ngn vecka för att sedan värdera utvecklingen på mottagningen. Här behåller man pat på avd och behandlar alltid med cortison oavsett hur pat mår. Dessutom sätter man alltid pat på förebyggande antibioticum vilket vi inte gör av ekologiska skäl. Sjuksköterskan som inte ens var med på ronden kallade på Imanga därför att hon tyckte att jag gjorde fel, vilket jag ju gjorde i deras ögon. Hon kunde åtminstone ha sagt så att jag hade kunnat vara med och diskutera. Nu kom diskussionen i samband med eftermiddagsronden då vi fick in ett barn med ett majskorn i näsborren, som vi med vissa svårigheter fick ut, men först efter att ha sövt ner barnet helt med Ketamin i.v. i ljumsken. En annan intressant patient var en 12 årig flicka som kom in nackstel och okontaktbar till sjukhuset sent igår kväll. Rutinbehandling på denna starkt misstänkta meningit, man har inga grejor för att göra ryggmärgsprov och inga rutiner på lab heller för den delen, är penicillin och cefotaxime i.v. i tio dagar plus naturligtvis cortison mot ev hjärnsvullnad. Då ordinationen på inläggningslappen inte kallade cortisonet för samma namn som var skrivet på patientens sängkurva hade man inte vågat ge pat vare sig det ena eller det andra. Som tur var behövdepat uppenbarligen inte denna medicin så väldigt mycket, eftersom hon stt upp i sängen och åt oc drack med god aptit vid tolvsnåret. Hon var väldigt trött och somnade snart igen men klagade inte över huvudvärk.
Eftermiddagsronden blev rätt summarisk eftersom vi ägnade lång tid åt barnet med majskornet i näsborren. Mr Imanga berättade rysliga historier om majskorn som som hade lämnats eller som pat inte sökt med. Ett majskorn som lämnas i näsan gror och växer genom att suga upp vätska som det finns gott om i näsan. Dessutom skickar den ut rötter som ytterligare försvårar borttagandet. Efter denna uppbyggliga övning lånade jag nycklarna till vattentornet och gick upp i det och fotograferade omgivningarna. Tornet är fyra våningar högt och har en stupbrant trappa, På två av våningarna och på bottenvåningen är det små rum som man ibland hyr ut. Jag skulle inte vilja bo där. Dels är rummen högst 6 kvadratmeter, dels finns det bara en toa med dusch och tvättställ, dels finns det inget kök och dels finns det inga möbler. Utsikten är ok i varje fall från det översta rummet. Jag har fortsatt med min antibiotikalista men det är svårt med layouten beroende på alla olika ådrar och doser. Bland all böckerna inne på svenska hyllan i grannlägenheten hittade jag Flyga Drake som jag ju inte kommit åt att läsa hemma eftersom den på något underligt sätt försvunnit trots att Maria köpte flera exemplar. Jag har för att göra en lång historia kort sysselsättning hela kvällen.
torsdag 29 maj 2008
Vecka 4: torsdag
Ström- och vattenlös morgon. Gör morgonteet halvvarmt, men å andra sida håller kylskåpet tyst. Det brukar annars ha massor med olika ljud för sig utöver surret från kompressorn. Jag upplever att freonet ger ljud ifrån sig när dets trömmar genom rören. Strax innan jag skulle gå kom strömmen tillbaka och oljudet började igen. Det här kylskåpet är speciellt. Dörren håller sig inte stängd. De senaste dagarna har jag varit tvungen att ha en stol stående framför för att stötta dörren. Det är inte så praktiskt när man vill ha något i skåpet. På morgonmötet rapporterade natten att två barn dött på min avdelning. Det en var en liten kille som var mycket dålig och där vi hade låtit testa mamman för HIV. Hon var positiv så hon skall gå på ART-kliniken för att få behandling. Maken kallade vi på men mamman ville inte att vi skulle tala om för honom att hon var positiv. Det blev också en diskussion om deras dåliga barn: om huruvida de skulle ta hem barnet varvid det säkert skulle dö, eller låta des stanna kvar och vi skulle göra allt i vår makt för att det skulle klara sig. De bestämde sig för att låta barnet vara kvar, men det var för dåligt för att klara. Det dog under natten. Det andra var en avancerad malaria med synliga ringformer i stor mängd i blodet. Det kom in sent på kvällen i skruttigt skick och stod inte att rädda. Det framkom senare att man hade myggnät hemma men att de bara användes av föräldrarna. Själva ronden var snabb och effektiv eftersom sjuksköterskan hade massor annat att göra än att gå runt med mig. Vi konstaterade att det fortfarande var en hel del otagna prover som var ordinerade. Det är bara att beväpna sig med tålamod.
På lunchen träffade jag syster Erna som varit och köpt en hel del utrustning till gästhuset för pengar som skänkts av någon grupp någonstans. Vi konstaterade att nästa läkare från läkarbanken kommer att bo i Henry Holmgrens hus, eftersom han kommer att vara borta ett par månader i Sydafrika, där hans hustru, Stella, är född. Detta innebär större och bekvämare boende men också mer isolerat. Jag skall maila RLB (Rotarys LäkarBank) och försöka få kontakt med min efterföljare. Det skulle vara väldigt bra om det gick. Egentligen fattar jag inte varför detta inte är rutin. Vederbörande skulle ha mycken nytta av att vara lite förberedd. I eftermiddag skall jag gå till datorhuset och se vad jag kan göra. Kanske SkypOut.
Eftermiddagsronden blev rel kort eftersom vi inte hade fått in några nya (ännu). Däremot gick jag runt till de olika ställena och intervjuade angående antibiotikavanor. Vad jag ville åt var preparatval och dosering i olika åldrar. Ett rykte hade nått mig att man var fasen så liberal när det gällde antibiotika till mycket späda barn. Jag skall försöka göra ett Excel-ark och se om jag kan finna ngt mönster. Dessvärre har jag svårt att läsa mina egna anteckningar.
Det var förmodligen stängt på RLB kontor när jag försökte ringa, så jag skickade ett mail i stället. Vi får se om det ger något resultat. En halvtimmes Skype prat med hustrun gjorde got i själen, som ibland känns lite sliten. På vägen hem träffade jag Okoko utanför hans hus och vi diskuterade en stund om vad som egentligen behövdes göras av RLB. Han menade precis som jag att den verkliga nyttan gör läkarna när dom blivit varma i kläderna. Mest nytta gör ortopeder och sedan i fallande ordning kirurger, allmänläkare, barnläkare och övriga. Han tyckte att det hade varit idealiskt om de skandinaviska läkarna stannade tre månader, en startmånad, en verksamhetsmånad och en organisationsmånad. Han hade dock den fullaste förståelse för att rekryteringen av en tremånadersdoktor nog skulle bli knepig. Givetvis var man fantastiskt glada åt all hjälp man fick. Vi konstaterade också att RLB doktorerna förde med sig en hel del frinkare i form av arbetstillfällen (maiden) och spenderade medel (traktamentet). Dessutom gillade han starkt mina kunskaper om datorer och sådant. Lite senare när datoriseringen tar fart och när Internet blir mer av en realitet för Zambierna, kommer den tekniska mognaden att öka av sig själv. Om jag hade vetat vilket sug det är efter mobiler (även gamla sådana) skulle jag tagit med mig våra gamla, som bara samlar damm för ögonblicket. De framtida RLB doktorerna kan göra en insats här. En undersökning av om 3-G fungerar som hemma eller ej är givetvis intressant för framtiden. En sådan möjlighet skulle ju göra den datorägande läkaren oberoende av datorhuset, vars användande dock kostar Kw 100000/månad. (värt varje kwacha). Nu är jag torr i håret efter duschen så nu hägrar sängen med myggnät och allt.
onsdag 28 maj 2008
Vecka 4: onsdag
Förmiddagen började som den brukar utan elektricitet och följaktligen inget vatten vare sig varmt eller kallt. Jag börjar vänja mig vid att på morgonen endast blaska lit kallt vatten från förrådet i ansiktet och borsta tänderna i vatten från koket föregående kväll som fortfarande är lite ljummet. När jag gick upp upptäckte jag att kylskåpsdörren åter var öppen. Förklaringen måste vara att när det blir lite för lite kallt i skåpet förmår den inte att hålla sig stängd. Jag bröt av en nyckel till och ställde till slut en stol framför. Detta kommer fortsättningsvis att bliva min melodi. Jag tror nämligen inte att grejorna i kylen riktigt tål att bli varma flera gånger om dagen.
Morgonmötet var kort eftersom endast Okoko hade kommit utöver de två sköterskorna som rapporterar. Efter ett antal preliminärer gick vi så till avdelninen. Jag hade redan igår samlat på mig tre pat som behövde hanteras i totalanalgesi, d.v.s. nedsövda, p.g.a. smärtorna som ingreppen skulle innebära. De tre skulle samlas vid Minor Theatre kl 1000 och vara fastande. Resten av ronden avstod Okoko från eftersom han var ensam doktor på huset. Dr Mukunda var hemma och på väg till något möte som han inte förvarnat om och hade ingen riktigt gångbar förklaring till frånvaron igår, när Okoko nådde honom på mobilen. Mr Imanga var det ingen som visste var han fanns och han svarade inte på sin mobil. Okoko var ledsen för de bådas uppförande eftersom det andades arrogans och självtillräcklighet och inte omsorger om sjukhuset och dess patienter. Å andra sidan lämnade Okoko huset på några timmar på eftermiddagen för att få sina nya prylar till datorn fixade. Han har skaffat sig 3-G tillsats till sin dator så att han kan sitta hemma i stället för i datorhuset och vara uppkopplad till Internet. Om det kommer att fungera vet ingen, men Cell-tell skall enligt has uppgift ha 3-G i sitt nät och masterna står ju alldeles nära så teoretiskt skall det fungera. Om ett svenskt 3-G abonnemang kan fås att fungera här vet ingen, i varje fall inte just nu. Mobiler fungerar ju utmärkt, men det är förfärande dyrt att ringa, varför ett Zambiskt betalkort, s.k. scratch-card är att föredra. SMS kan man ju då skicka relativt billigt och att ta emot dem kostar inget. Alltnog, jag gick runt och skickade hem små relativt friska barn och ordinerade mer vätska på de flesta. När vi gick runt upptäckte vi till vår förtrytelse att nästan inga intagningsprover var tagna på pat som kommit i helgen eller i måndags. Mycket slarvigt och egentligen i Sverige anmälningsfall eftersom de innebär fara för patienten. Här ryckte man bara på axlarna och sade att man fick väl ta dem idag istället. För omväxlings skull har vi ett par pappor på avdelningen nu. Det enda som skiljer dom som föräldrar från mammor är att man ser bättre på pappan än på mamman hur eländigt fattiga de är. En pappa har t.ex. stövlar på sig på dagarna inne helt enkelt därför att det är de enda skodon han äger och regeln är att man inte får gå barfota inne på rummen. Hur eländigt kan det bli? En liten unge börjar utveckla proteinbristsvullnad på fötterna och familjen har inga pengar att köpa mjölk för så att barnet kan få något mer proteinrikt än majsgröten, som alla här har som basföda.
Klockan 10 prick stod vi och väntade utanför Minor Theatre, tre svältande barn och deras mödrar samt undertecknad. Efter en halvtimme gick jag och satte mig utanför manliga avdelningen där Okoko gick rond. Det kom en gammal man och satte sig bredvid och vi pratade en stund. Det visade sig att han hette Edvard och var bonde från trakten. Han talade märkligt bra engelska, och vi diskuterade både hans eländiga av vädret ständigt beroende jobb och hur det kunde vara i Sverige vid denna tid på året. Att vi kunde ha minusgrader och snö på marken under vår vinter det kunde han inte tro. Klockan 11 anlände Okoko och showen kunde börja. Ett svullet knä som vi avvaktat med i det längsta skars upp brett och varet och blodet rann friskt. Dessbättre luktade det inte ngt så en eventuell infektion slapp vi nog. Den hade försvunnit med all antibiotika hon fått förra veckan. Som sed här är stoppade Okoko efter incision och rengöring av sårhålan med klorhexidinlösning, in ett par rejäla bitar kompresser i hålet. Ett lätt förband och order att han ville dra dränaget (kompresserna) om senast 48 timmar. Om ingen feber tillstötte skulle vi inte ge något antibiotikum ”för säkerhets skull”. De båda andra barnen hade underarmsfrakturer den ena en klassisk greenstick med lite felställning som vi korrigerade, den andra med en liten epifysiolysglidning (glidning i förhållande till varandra av benet på ömse sidorna av en tilläxtzon) som klämdes på plats. Båda fick gipsskenor mest för smärtlindringens skull. Order var hem i morgon och åter för avgipsning om 6 veckor. Lunchen blev senarelagd till 1330. Eftermiddagsronden var lugn och utan sensationer. Ett par nya patienter men med gamla och invanda sjukdomar kom, nämligen malaria med hosta, diarré feber och lätt intorkning. En nyinläggning sköt dressern rätt över till mig. Barnet verkade alldeles för piggt för att ligga på sjukhus och det var något bekant över flickan. Ha, en blick i papperen sade att det var barnet som haft en grov pinne i vä ljmske, som kom för att bli av med stygnen. Såret såg bra ut, frnset att det var slarvigt hopkommet så att kanterna var dåligt approximerade. Ger en glipa, som mår bäst av att inte ha några suturer som stör. Saken var lätt ordnad.
Efter jobbet gick jag hem och arbetade vid datorn ett tag för att göra färdigt ett par papper till syster Erna. Det visade sig att PowerPoint fanns på datorn i datorhuset med alla de möjligheter det ger till utskrifter i färg m.m. Dessutom tror jag att jag lyckades ladda ner en bild till bloggen föreställand gästhuset där jag bor. Det var ett försök, fler bilder skall komma.
På kvällen var det möte i den lilla gruppen med Ps Makunta, prästen, som ledare och bibeltolkare. Han är duktig på detta, kanske inte i Henry Holmgren klass, men ändå. Henry som kallas doktor, visar sig vara disputerad i missionskunskap i U.S.Amerika, så det kanske inte är så konstigt om han vet hur en slipsten skall dras. Vi var hemma hos dr Okoko och det var slående hur påvert han bor. Det fanns ingenting på väggarna och möblerna var helt nedsuttna och klädda med ett gräsligt tyg, som var praktiskt taget bortslitet här och var. Jaag börjar förstå vad han menar när han säger att det svåra med att skaffa kollegor till Mpongwe Mission Hospital inte ligger i att det inte finns doktorer att hitta i Afrika , och som är beredda att jobba här, utan problemet är att skaffa en hygglig bostad och (naturligtvis) att få fram tillräckligt med pengar. Det förefaller dock som om doktorer här är hyggligt (med zambiska mått) betalda men som om dom är mest intresserade av prylar och inte av heminredning. Båda har minst två fina moderna mobiltelefoner och Okoko hade en fräsig hemmabioanläggning (dock ingen platt-tv) och satellitmottagare. Han hade ju dessutom just skaffat en trådlös, 3-G förbindelse till sin dator. Den fungerade dessutom. Väl ”hemma” igen skrev jag det här, och nu går jag och lägger mig.
tisdag 27 maj 2008
Vecka 4: tisdag
Idag är det tisdag och det betyder att det bara är 15 dagar kvar tills jag åker härifrån. Det skall bli både trevligt och tråkigt. Jag kan inte neka till att det här stället ”tar tag i dig”. Det är så mycket som behöver ändras och det ter sig hela tiden som om man vet om det men inte har kraften att ändra på sig. För om man skall åstadkomma förändringar här måste folket ändra sin inställning till det mesta och först då kan en allmän förändring till det bättre starta. Det har hittills gått en generation utan att värst mycket har hänt. Dessutom har omvärlden pumpat in biståndspengar som i grunden har gjort förfärande liten nytta, i varje fall här i Zambia. Ett visst hopp kan man ju ha eftersom ca 50% av befolkningen är under 15 år.
Morgonsittningen började en kvart försenad när Okoko anlände. Det mesta handlade om barnavdelningen eftersom det va där det hade hänt saker under helgen och i natt. Slutet blev en lång diskussion om hur man skulle serva förlossningsavdelningen med läkare. Som det är nu har dom ingen egen läkare utan måste jaga någon om det behövs. Barnmorskorna ville att det rutinmässigt skulle passera en doktor varje dag så att man kunde få tag på vederbörande om det behövdes. Okoko hävdade med all rätt att det var ont om doktorer och att det skulle vara slöseri med tid att gå dit varje dag även om det inte behövdes. Han föreslog att man skule göra ett schema där det tydligt framgick vem som var jour och som dessutom skulle ha som biuppgift att serva förlossningen. Med det fick barnmorskorna nöja sig, men det märktes att de inte var nöjda. Eftersom vare sig Mukunda eller Imanga var närvarande, och ingen visste om dom tänkte jobba denna dag förutsåg Okoko att han skulle ha häcken full. Han hade dessutom en operation i stora salen på gång. Vi skulle få klara oss själva denna förmiddag.
Morgonronden blev lång därför att jag var tvungen att ta alla beslut själv och det var många svårt sjuka barn att värdera. Dessbättre var det inte många kirurgbetonade ungar utan de flesta var svåra malarior och sjukt undernärda och intorkade exemplar. Våra två nefrotiska syndrom, dvs svårt njursjuka patienter hade av någon oförklarlig anledning inte blivit provtagna som de skulle, så utvärderingen av dom får anstå tills svaren kommer.(förhoppningsvis i morgon)
Okoko som skulle komma en sväng på morgonen uteblev hela dagen unde olika förevändningar. Jag var tvungen att ge ett barn med Hodgkins sjukdom (en sorts elakartad tumör i lymfkörtlar) intravenöst Vincristin. Det är en otäck medicin som om man råkar missa det minsta och få aldrig så lite utanför kärlet, gör det fasansfullt ont och området tvärdör och efterlämnar ett stort äckligt sår som inte läker förrän man skurit bort all drabbad vävnad. Egentligen var han Okokos patient . Jag veknade eftersom han annars hade varit tvungen att vänta hela dagen och kanske inte fått sin medicin ändå. Han mor var själaglad även för att medicinen hade gjort sonen gott. Hans vä ben som vid diagnossättandet var fyra gånger så tjockt som det högra, p.g.a. lymfkörtlarnas tryck mot vener och lymfkärl, var numera lika stort som höger. Hans sjukdom syntes numera ganska lite bara ett stort körtelpaket i vardera käkvinkeln. På eftermiddagen hade vi ett par nyanlända småglyttar med de vanliga symptomen som vi höll oss sysselsatta med, trots att Okoko inte dök upp.
Jag hade en längre diskussion med syster Erna som dök upp hemma på eftermiddagen vilket ledde till att mörkret hann falla innan jag kom iväg från Datorhuset. Dessbättre hade jag tagit med mig både Mygga och ficklampa så jag var väl rustad för den tropiska nattens alla fasor. Kvällen tillbringades framför datorn med att skriva detta och dessutom läste jag ett antal sidor i min Liza Marklund. Avslut med en rel riklig och varm dusch.
