20100914 mer från Mpongwe

100914 lite mer från Mpongwe

As People encourage us to write on the blogg, I will even today, although i feel that there is not much to tell you today.
Sunday is a day of rest and was so for us as well.
Toms stomach had finally cured, with a good help from Resorb, a fluidrestore tablet, which helps restore the salt balance in the body, Primodium also helps, as does lots of tea and not very much food.
So he felt secure with two hours in church.
The music and choirs is always the big experience, the spoken word hard to follow, although Henry Holmgren helped out a lot, sitting between us and translating, what he thought was worth translating.
The rest of the Sunday was mostly reading and writing.
There is a severe wind blowing all the time, which according to Angela is not common in this time of the year.
The red sand comes inside the house and everything is covered by red dust. The heat is tolereable, and the mornings quite chilly.
Now Swedish as the grandchildren will like this.
Igår morse när jag tittade ut klockan halvsju på morgonen var det två små valpar på gräsmattan tillsammans med sin mamma Taiga, tiken som jag både ger mat och kärlek.
Valparna försvann ju från vår häck för två veckor sedan, efter att ha skrikit , säkert av hunger, de sista två dygnen.
Valparna är så söta och jag har tagit några bilder på dem som jag kan lägga in på bloggen, så ni får se dem.
Jag hade ett stort ben till Taiga, sparat i kylskåpet, som hon fick och så gav jag valparna mjölk, medan hon åt på sitt ben. dom drack mjölken så fort dom kunde , Taiga hjälpte också till, hon behövde tydligen också dricka.
Så fort de kom i närheten av sin mamma bet hon dem så länge hon hade benet, så dom skrek, hon är verkligen ingen bra mamma.
Ja , jag tycker det är roligt med hundarna här som ni vet så jag gick inte tillbaka med dem , även om jag visste var de hörde hemma, jag tyckte dessutom att ägarna kunde leta efter dem själva. Fram på eftermiddagen gick jag dit och berättade att jag hade valparna hos mig och varför, ingen verkade bry sig särskilt mycket och jag erbjöd mig också att fortsätta ta hand om dom tills vi åker hem, men då ville dom ta hand om dem, antagligen har de tänkt sälja dem snart.
Det var måndag förmiddag, på eftermiddagen var jag ett par timmar på OPD, akutmottagningen, där jag håller på med en survey, för att ge dem litet uppfattning om hur mycket infektioner, de har. Målet är ju att göra de, som skriver ut medicin ,mer medvetna om vad det är de skriver ut, antibiotika alltså. Behandling i någon mening är det sällan tal om, det är mest att skriva ut medicin och lägga om sår, mycket brännskador.
På kvällen var vi på middag hos Dr Holmgren och hans fru Stella, han är teologie doktor och tituleras doktor, liksom alla andra doktorer här.
På middagen var även de trevliga engelska doktorerna.
Igår, tisdag, var Tom ute med barnavårdsteamet, samma gäng som jag var ute med förra tisdagen. Själv var jag på OPD, ganska många timmar tillsammans med den bästa av the clinical officers. De har längre utbildning än svenska sjuksköterskor, arbetar på OPD som en sorts sorteringsdoktorer, skriver ut medicin, läser av röntgenplåtar skickar folk till lab för provtagningar av olika slag, de är väldigt duktiga.

’På eftermiddagen skulle han dessutom operera en liten pojke med phimosis, vilket gjorde mig förvånad, Jag visste inte att de hade sådana kunskaper och befogenheter, men det har de, i varje fall här. Så jag fick vara med och titta och även ge pat litet mer ketalar och även nitrazepam. Allt gick tack o lov väl, men jag tyckte det var litet otäckt, han fick mycket att sova på och var bara 7 mån, usch. Jag övervakade honom, en timme på avdelningen också, han sov ju väldigt djupt, när jag bar honom tillbaka till avdelningen, insvept i operatörens gröna rock, det var det enda som jag tyckte var tillräckligt rent.
På kvällen var vi bjudna till Mr Musaka och hans fru och där var massor av folk, jag tror vi var 17-18pers, ytterligare två svenskar som kom i förrgår kväll. De är studenter från Högskolan i Malmö, de ska bli byggnadsingeniörer och ska titta på byggnaderna och underhållet, det ska bli intressant att titta på den rapporten. Hans morfar byggde för 30-40 år sedan, det här sjukhuset och tre av villorna som ligger här i ”vår” del av området.
Vidare var det en synnerligen intressant man från Tanzania, management consultant, som tillsammans med en Kenyan, ska utvärdera ett utvecklingsprojekt som SIDA bekostat.
Han hade bl a bott tre år i Genève, som någon sorts kyrklig consultant för Kyrkornas världsråd, annars var London, där han bott större delen av sina 30 år utomlands, hans andra hemstad. Nu bor han hemma i Tanzania, vid foten av Kilimanjaro.
Det här har ytterligare spätt på min längtan att få uppleva mer av Afrika.
Han pratade också om en karta över Australien, med alla öar, där de 7000 Fijiöarna är med, kanske något för Göran och Lisa.
De här fyra nyanlända bor i gästhuset, bredvid vårt, där Tom bodde förra gången han var här.
Annars var kalaset ett avskedskalas för Dr Okoko och hans familj, som nu flyttat till Luanshya.
När det var slut vid 9-tiden gick Tom och jag tillsammans till barnavdelningen och tittade till den lilla nyopererade pojken, som sov gott, men hade varit vaken och druckit litet.
Sen gcik vi lugnade hem och sov gott.
Stor kram till alla nära och kära från Maria, Ma och Farmor