Vecka 5: fredag

Det visade sig att irländarna inte börjar på sjukhuset förrän på måndag så dom sov som stockar när jag gick. Som vanligt är det ingen som talar om vad som gäller även om dom vet. Jag kan inte förstå vad som är bra med detta. Morgonmötet var kort och eftersom Okoko tänkte ställa sig och operera direkt fick vi ta och diskutera de knepiga pat efter mötet. Vi enades om att tänka till lite mer på ascites-patienten. Själva ronden var ganska händelsefattig men några pat kunde vi skicka hem. Just när vi var färdiga dök det upp en jättedålig pat. Enligt vad vi lockade ur mor hade gossen haft diarré i en vecka och samtidigt haft feber och hosta, Sedan igår dessutom kräkningar och en utspänd mage. Låter som malaria eller hur. Undersökningen gav mig en stönandande gosse lätt dehydrerad och med misstänkta biljud på båda lungbaserna som dessutom stod högt. Vi satte ett dropp och kallade på Mr Imanga. Han kände på magen och konstaterade som jag att barnet alldeles uppenbart hade en s.k. paralytisk ileus (stillastående tarm även kallad tarmvred). En snabb fråga till mamman på lamba gav svaret: jodå dom hade varit hos en vis man i stammen som givit barnet örter mot diarrén. Enligt Imanga var dessa örter för starka på små barn och kunde lätt ge en generell paralys av tarmen. Röntgen verifierade diagnosen, genom att visa gasfyllda tarmar med vätskenivåer. Det hela slutade med att vi försökte att få fart på tarmrörligheten med lite atropin i droppet, samtidigt som vi gav malariamedicin och antibiotika mot den förmodade men inte helt säkra lunginflammationen. Allt intravenöst eftersom tarmen står stilla och allt som hamnar i magen kommer upp igen. Tillbaka till patienten med ascites, diskuterade Imanga och jag runt vad vi skulle kunna göra utan att remittera eller få leverprover. Röntgen är aldrig fel även om man inte ser så mycket. Ultraljud som komplement till röntgen kan ge extra information, till exempel om den knöl vi tyckte oss känna strax ovanför navelhöjd till vänster. Skulle mycket väl kunna vara bajs även om vi inte vet något om hennes bajsvanor. Apropå bajs vore inte mikroskopi av hennes bajs vara bra eftersom en del maskar och annat kan i sällsynta fall påverka levercirkulationen. Samtidigt som man ultraljudar skulle man kunna punktera magen och mikroskopera vätskan. Jag förvarnade röntgenteknikern på vägen hem till lunch.
När jag kom tillbaka efter lunch hade ingenting hänt så jag tog pat under armen och gick till röntgen. Med viss möda fick han till en frontalbild som egentligen inte visade ngt utöver luft i vissa tarmslingor och höga diafragmavalv. Samma resultat samt att det flerstädes i hennes buk finns stora ”tumörer” (masses) som man känner mer tydligt efter att vi tappat ut en halv liter av vätskan. Laboratoriet hade gått hem när vi kom så långt, så någon mikroskopering av vätskan blir det inte tal om. Vi skall försöka i morgon bitti igen om vi får tid men lördag är lördag så det är inte säkert att någon på laboratoriet klarar att titta på ascitesvätska i mikroskåp. I övrigt fick jag en vanlig malariapatient till inläggning. Sen gick jag hem och vidare till kommunikationscentralen där jag fick vänta en stund medan Musakas dotter blev färdig med datorn. Efter ar ha talat med Maria på Skype gick jag hem och hade en lugn kväll med min bok. Strömmen gick ungefär kvart över sex och återkom närmare halv nio så under den tiden blev det inte så mycket läst. Ungefär kl halv nio började mina grannar sjunga till gitarr högt och falskt och såvitt jag kunde höra var det inte några religiösa sånger utan pop av irländskt ursprung. Jag får nog stå ut eftersom ja snart flyttar, men skulle jag stanna längre skulle jag utan tvekan säga till. Dörren oss emellan är för tunn för att tillåta allsång till gitarr och munspel sent på kvällarna.


Slut på vecka fem. Nu är det bara fyra dagar kvar och dagboken från dom dagarna och eventuellt något från vår resa i Sydafrika kommer så småningom, när vi kommit hem till Söderköping igen.

Tack för visat intresse.

Vecka 5: torsdag

Morgonstund har guld i mund heter det ju så även om jag nog såg lätt förvånad ut höll jag god min när Henry knackade på kl 0715. Han ville ha mailadressen till Sylvia, min efterföljare som skall bo i hans hus medan han är i Sydafrika. Den hade jag ännu inte skrivit ut så han får vänta tills i eftermiddag när jag kopplar upp mig igen. Ingen ström och nästan inget vatten gjorde morgonbestyren små. Tur att jag duschade igår kväll. Morgonmötet saknade nattsyster så det blev kort. Mina tabeller över antibiotikadoser tog Mukunda hand om lovandes att se till så att de hamnade hos dr Okoko. Han sade inte när ens på ett år när. Jag fick ronda själv. Det hade kommit in åtta nya pat med de vanligaste sjukdomarna: Magsjuka, malaria, lunginflammation och brännskador. Pat med cerebral malaria var något bättre men fortfarande okontaktbar. En mamma var absolut bestämd att hon skulle gå hem. Barnet har en svår njursjuka och står på bland annat cortison. Eftersom mamman hade tagit med sig ungen själv om jag inte hade skrivit ut den var det bättre att den gick hem med löftet att återkomma om 14 dagar än att vi skiljdes som ovänner. Dressern som var ”on call” på avd och jag tillbringade sedan en timme med att leta i in-ut boken efter en tidigare vistelse på avd för att få barnets registreringsnummer på avd. Man har samma nummer hela barndomen vid alla tillfällen på sjukhuset.
Vi hittade inte detta barns förra vistelse i denna helt för hand och med mångahanda handstilar förda ”liggare”. Tanken att man skulle förse henne med ett tillfälligt nytt nummer var inte aktuell. Finns det regler skall dom till varje pris följas. Till sist gick jag ”hem” för att författa ett långt innehållsrikt mail till Sylvia min efterföljare. Till ackompanjemang av ett par snickare som satte upp hyllor för tv apparaterna i gästhuset åt Angela och jag lunch. Tvn har stått på en gammal wellpapplåda säkert sen den köpte för tre år sedan och samtidigt monterade dom ner en hylla som satt 50 cm högre upp på vägen. Tanken att ha två hyllor var tydligen främmande för Mr Kapendula, chefen för uthyrningshusen. Dom har bytt nästan all utrustning i husen nu inför uthyrningen till irländarna. Dom skall fixa en hylla i ett av rummen som håller på att trilla ner också. Wellpapplådan står naturligtvis kvar även om tvn har flyttat upp på hyllan.
Eftermiddagsronden blev ovanligt händelsefattig eftersom det inte hade kommit några nya patienter. Däremot kom det ett par när vi var färdiga. Vi fick anledning att forska i varför det inte gick att få några svar på leverstatus. Svaret från lab var att det saknades reagenser. Mr Imanga ansåg att det nog skulle ta avsevärd tid, kanske månader, innan det fanns reagenser igen. Detta ledde till en diskussion med honom om kanske man skulle vara tvungen att remittera patienten till något ställe där provet kunde göras. Flickans kombination av symtom: ascites, caput medusa (= synliga vener på bukväggen talande för ökat tryck i stora levervenen)och frånvaro av ödem på händer och fötter samt berättelser om gula ögonvitor av och till, gör fel på levern i en eller annan form troligt. En omgång leverprover skulle kunna kasta ljus över en hel del olika diagnoser. Dr Okoko gick som vanligt inte att hitta så vi får ta upp frågan i morgon på morgonronden eller efter morgonmötet, om han inte tänker delta i ronden. Vid fyratiden drog jag hem och vidare till datorhuset. Efter att ha printat ut både scheman och tabeller försökte jag få kontakt med Maria men misslyckades. Jag skickade ett långt mail till min efterföljare eftersom hon inte ringt trots sitt löfte. När jag kom ”hem” anlände just Mr Mustafa med en buss full av irländare. Dom hade åkt hela vägen från Lusaka med tio pers och väldigt mycket bagage. Det var minst sagt fullt. Det var fyra flickor och fem killar, sex medicinare och tre ingenjörsstuderande. De skall så småningom alla bo i det här huset som väl då blir ganska obeboeligt för alla andra. Jag såg för övrigt på vägen hem att man har logerat sjuksköterskestuderandena i vattentornets minst sagt ruffiga rum. Irländarna hade med sig bland annat en jätteväska med läkemedel och sjukvårdsartiklar som skall skänkas till sjukhuset. Där såg jag bland annat ett laryngoskåp och ett antal tuber i olika storlekar för intubation. Eftersom man inte använder gaser för anestesi eller någonsin intuberar av det enkla skälet att ingen kan eller man saknar grejer för att ventilera på annat sätt än med mask och blåsa. Jag kan gratulera irländarna till att leverera grejor som ladys kommer att lägga i sitt förråd och sedan glömma. Efter att ha dragit lott om rummen skingrades dom medan mörkret föll. Jag gick till syster Erna som bjöd på middag. Medbjuden var också Josefine av den enkla anledningen att hon nu bor hemma hos Erna i brist på platser i gästhusen. Efter en mycket god middag hade vi en lång och givande diskussion om förhållanden i u-länder, mest i Afrika, i jämförelse med i Sverige och Tyskland (Ernas hemland). Hon har jobbat som barnmorska i 27 år i Afrika på div olika ställen, nu senast 3 år i Mpongwe. Därefter gick jag hem genom ett nermörkt och totalt folktomt Mpongwe. I huset var det hög stämning inne hos irländarna som borde vara trötta efter resan, men verkar eller snarare låter obrutna. I morgon får vi se hur dom mår. Fem i åtta går tåget.

Vecka 5: onsdag

Ström och vattenlöst som vanligt. Det börjar bli vinter här och kyligt på natten och morgonen. Det är ”bara” 18 grader i sovrummet när jag vaknar på morgonen. Av naturliga skäl finns ingen som helst uppvärmning av husen. Jag har gjort hetvatten i termosen på kvällen när det finns elektricitet så teet är faktiskt varmt till frukost. I övrigt gäller kallt vatten och kalla varor. Kylen håller temperaturen hyggligt så här års men jag undrar hur det blir på sommaren då det är 30 grader på natten och 40 på dagen. Morgonmötet var kort och koncist med stackars Erna hade haft en förfärlig natt med ett kejsarsnitt på kvällskvisten och en praevia mitt i natten som höll på att dö för henne. Dessbättre var Imanga snabb i vändningarna och fick in en venös ingång i ljumsken på patienten som inte hade några stickbara vener i övrigt beroende på att hon var i chock och i stort sett saknade blodtryck. Barnet togs ut fortare än kvickt med express-kejsarsnitt och både barnet och modern klarade sig (med nöd och näppe). I övrigt sades det vara lugnt på avdelningarna. Okoko ville gå rond så jag inväntade honom. Han är specialist på att inte komma när han säger, mycket därför att alla hugger honom så fort dom ser honom och vill att han ska ta ställning i just deras fråga. På ronden hade vi bland annat en lång diskussion om olika möjliga diagnoser hos en liten mager flicka med ascites (vätska i bukhålan) men inga ödem någon annan stans. Hon hade en historia som vi lockade fram, av gulsot, synlig i ögonvitorna, och klåda på kroppen tidigare av och till. Huruvida hon hade haft eller hade mörk urin kunde vi inte få fram på ronden. Det slutade med mycken provtagning för att var Mpongwe. En liten flicka med troligen ur-ledhoppad armbåge skulle vi ta oss an efter lunch eftersom barnet ätit frukost. Just när Okoko hade försvunnit dök det upp en liten flicka med en ful abscess på hö hand, både på handflatan, runt thenar (tummmuskeln) och på handryggen. Varhåligheterna tycktes kommunicera. Antibiotika och svält inför I&D (Insicion and Drain) av dr Okoko på eftermiddagen kl 14. ”Vilan” och lunchpausen gick åt till att färdigställa serien av bilder ang hanteringen av nyfödda friska och ngt sjukare barn. När jag kom till avdelningen efter lunch hade det just kommit in en medvetslös 10 årig flicka med trolig cerebral malaria (malaria på hjärnan). Hennes äldre syster hade nyligen dött i samma sak, enligt rykten, som visade sig vara falska. Flickan var inte kontaktbar, var reflexlös med mycket trögt och dåligt reagerande pupiller och gjorde endast mycket små avvärjande rörelser vid mekanisk stimulering. Hon hade stått på malariamedicin, först en dag på Coartem sedan eftersom hon snarast blev sämre på ett dygn hade man ändrat sig och givit Quinin, först i tablett men den natten, eftersom hon inte kunde svälja, gav man intravenöst. Trots detta blev hon sämre, blev ej kontaktbar och till sist djupt medvetslös varför hon infördes till oss. I detta sorgeliga skick satte vi dropp och gav en bolusdos Quinin och sedvanlig meningitantibiotika för säkerhets skull( Kloramphenicol och Penicillin i stor dos). Klockan tre var jag vid Minor Theatre för att fixa våra två patienter med Okoko, men han var naturligtvis inte där. Det var däremot ”Sugarhead” vår skalperade vän, som var på ett uppföljningsbesök. Jag fick nöjet att lägga om honom denna gång utan socker eftersom han inte hade något med sig. Såret såg jättefint ut och kommer om ingenting inträffar att läka på sisådär två månader. Till sist kom Okoko och han reponerade armbågsleden i ketalarnarkos. Sedan tog han sig an handabscessen som visade sig vara en genomgående varfylld sårhåla på både handflata och handrygg. Två rejäla snitt och urtorkning av sårhålan med hypochlorid-lösning samt kvarläggande av drän i form av ett par kompresser som dränkts in med hypochlorid-lösning. Riktigt snaskigt med var och blod sprutande ur snitten. Erfarenheten säger dock att såren läker snabbt om dom inte blir infekterade igen. Hela härligheten låg subcutant (just under huden) så inga komplicerande senor eller ben var involverade. Ingen större skillnad hade skett med malariaflickan men för säkerhets skull ordinerade vi också akut blodsocker (det togs aldrig visade det sig), man kan ju aldrig veta.
På kvällen hade vi som vanligt samling i bibelstudie- och bönegruppen. Det pratades mycket om fariseer och skatteindrivare och förbön bads för alla som skall ut och resa nästa vecka samt för sjukhuset och alla dess anställda. Sjukhuset får i morgon sin så hett efterlängtade ambulans. Efter detta var det en rätt trött doktor som gick hem och kojade efter att ha skrivit i dagboken.

Vecka 5: tisdag

En fin morgon men utan ström och vatten i kranarna. Vi skulle till Luanshya idag för att jag skulle få en stämpel i mitt pass så att jag kunde stanna till nästa onsdag. Jag hade lånat BNF, British National Formulary (ung FASS) på apoteket och i en svag stund lovat att lämna tillbaka den idag på morgonen. Till den ändan tog jag boken med mig och vandrade ner till sjukhuset. Apoteket var naturligtvis stängt men jag träffade Okoko som ville att jag skulle lägga BNF på Doctors Clinic och inte på apoteket. Eftersom det är han som bestämmer (hsb) så gjorde jag givetvis som han sade. Dessutom tryckte han sina bilnycklar i handen på mig och sade att jag skulle ta reda på Dennis och ge honom nycklarna så att vi kunde göra trippen till Luanshya. Sagt och gjort, klockan halv tio var vi på väg i Okokos Toyota. Mycket bekvämare än bussen. Med oss hade vi Josefine och Ingrid. Att få stämpeln i passet visade sig vara en överreklamerad svårighet. Immigrationsgubben var idel vänlighet och gav nig fjorton dagar i stället för dom åtta jag behövde. Jag behövde också e massa kontanter för att köpa mig fri från Mpongwe. Därför begav vi oss till banken. Barclays bank hade en uttagsautomat utanpå kontoret men den accepterade inte MasterCard. Det var ju precis som i Ndola. Jag gick därför in i lokalen för att få pengarna över disk som i Ndola. Tji vad jag bedrog mig. Dom hade ingen terminal i banken, en sådan fanns endast på stora kontoret i Ndola. Denis och jag försökte på tv banker till med samma magra resultat. Slutet blev att Josefine fick ta ut pengar på sitt Visa-kort och jag får föra över till hennes handelsbankskonto så fort jag kan. Ett sabla krångelland, det lär ska finnas en uttagsautomat i Ndola som tar MasterCard men det är den enda inom räckhåll. Efter våra trassliga bankaffärer åkte vi till Shoprite och handlade. Jag handlade ganska lite eftersom jag bara har en dryg vecka kvar. Ingrid skulle köpa en billig mobil och ett Simm-kort, och flickorna försökte på minst fem ställen innan det lyckades dem. 80000 Kw för telefon och Simm-kort men utan telefontid är billigt. På resan hem körde Dennis så fort att bilen skakade våldsamt. Ett eller flera hjul är dåligt balanserade. Trots allt kom vi helskinnade hem. Eftermiddagen tillbringade jag i en kontemplativ stämning till en början. Jag hade sett Okoko nere på sjukhuset så även om klockan inte riktigt var fyra när ja hade ätit min middag kunde jag inte med att gå ner och lägga näsan i blöt i det som Okoko hade bestämt på morgonronden. När jag senare vandrade till datahuset var han redan hemma och lekte med sina barn, Han var helt övertygad om att Gunilla B skulle komma på onsdag, medan jag hade ett mail från kontoret som sa Sylvia H. Kontrollmailet från Birgitta B sade att Sylvia H skulle anlända den 11/6. Alltså försökte jag Skypa henne men det gick inte därför att hon inte var online och inte vid sin egen dator, Hon vet uppenbarligen inte att man kan logga in som sig själv var som helst. Hur som helst fick jag tag på henne via SkypeOut till hennes mobil. Hon hade inte tid att prata just då men lovade att ringa mig på min mobil i morgon efter fyra. Jag tänkte prata med Maria på Skype men då stegade Edwin in. Han sitter på Mustafas kontor och hans uppgift var att skannra och maila ett dokument till Mustafa. Jag fick den uppfattningen att det var bråttom så jag steg åt sidan, så att han kunde utföra sitt uppdrag. Efter ung en kvart kom han och bad om hjälp. Det visade sig att han var nära nog analfabet på datorer. Tyvärr låste sig datorn så vi var tvungna att starta om. Att använda skannern var inte helt enligt regelboken och mailandet från yahoo-mail följde inte samma regler som jag är van vid. Det hela tog kort sagt en dryg timma av dagsljus. Samtalet med Maria blev kort också därför att även hon var jäktad. När mörkret brett ut sig över Mpongwe d.v.s. kl 1800 gick jag hem genom skogen, som jag numera tycker är mer skog än när jag kom hit. Man anpassar sig till allt. Josefine och jag hade bestämt att vi skulle laga mat ihop efter som båda tycker att det är jättetråkigt att bara laga mat ensam till sig själv. Då vistelsen vid datorn blivit betydligt längre än avsett var maten färdig när jag kom hem. Vi åt kyckling med grönsakswok, gjord i ugnen med sås gjord på naturell yoghurt och diverse kryddor. Efteråt drack vi kaffe och åt ett par av Josefines specialkakor. Det var egentligen kolasmet med div nötter och fnaschel i. Mätta i magen förde vi sedan en längre konversation om alla dom problem man möter i ankdammen Mpongwe. Den är befolkad med en massa ”lustiga” människor, som inte är och agerar som folk i allmänhet. Puten kl 23, disken odiskad.

Vecka 5: måndag

Svalt och svagt te beroende på frånvaro av elektricitet, varmt vatten och en halvdålig termos, blev morgonens facit. Dessutom skulle alla rumsnycklar lämnas in till kontoret för att det skulle tillverkas kopior. Detta borde ha gjorts för länge sedan, men den afrikanska mentaliteten att gör allt i sista minuten eller helst fem över, men bättre sent än aldrig. Det kommer att bli kalabalik några dagar framåt eftersom det är ont om rum och det är många stridiga viljor. Det blev en extra promenad på en halvtimme i den ”kyliga” morgonluften. Igår kom det sex sjuksköterskestuderande, med tre ränder på mössan, plus en lärare. På torsdag kommer nio stycken irländska studerande, sex medicinare och tre ingenjörer. Nästa onsdag kommer en ny skandinavisk doktor. Full rulle alltså, och jag har på känn att någonting i planeringen inte kommer att fungera. Det kommer inte att gå ut över mig, tror jag,
Dagens morgonmöte var välbesökt sånär som på att den som skulle rapportera om vårdavdelningarna inte ställde upp. Alla doktorerna var där liksom några CO och MO. Ett par sjuksköterskor, syster Erna t.ex. och hela raddan av sjuksköterskeelever, fyra kvinnliga och två manliga samt deras lärare, var där. Rapporten var relativt kort, men två döda barn var man tvungen att rapportera. Det visade sig vara två gravt undernärda och intorkade barn som kom in i lördags eftermiddag och på söndagskvällen. Ingen av dom klarade sig tolv timmar. De hade sökt på sjukhuset alldeles för sent. Det fanns ingenting man kunde göra. Vi diskuterade det faktum att det inte funnits mjölk på sjukhuset sedan fredag eftermiddag. Okoko konstaterade att om man har en ”malnutrition unit” så har man en sorts skyldighet att se till at det som behövs finns på hyllorna och inte plötsligt ”tar slut”. Dessbättre var inte den fyrkantiga förrådskommendanten närvarande. Det skulle hållas ett extra ekonomimöte senare på förmiddagen och då skulle Okoko läsa lusen av dem som inte såg till att allt fungerade. Barn får inte komma in och dö i brist på enkla, lätt anskaffade, varor. På avdelningen var allt relativt lugnt och ett par kunde sändas hem. Ett var flickan med den fula knä abscessen som sprang omkring och lekte trots sina fula iatrogena sår. Efter att ha kollat att ”modern” kunde få hjälp med omläggningarna på en ganska närliggande hälsocentral fick ho äntligen åka hem. Hon och hennes moster (som det visade sig) var själaglada. De fick med sig ett rejält lass med prylar till omläggningarna, och hälsades välkomna tillbaka om något skulle gå snett. Det andra barnet som fick gå hem efter en diskussion med Okoko var ett av de undernärda barnen. Hon kom in för sex veckor sedan i ett uruselt skick: generella ödem och undervätskad trots detta, febrig och med både kräkningar och diarréer samt sänkt medvetandegrad. Nu sex veckor senare är hon pigg ser riktigt bra ut och väger ett och ett halvt kilo mindre än när hon kom in (generella proteinbristödem som nutrierats bort). Mor är gravid, så ett litet syskon kommer inte att göra livet lättare för familjen. Hon hade ett långt samtal med den malnutritonsutbildade sjuksköterskan. Personligen hyser jag föga hopp för den här lilla damen. Det går nog knaggligt men hyggligt tills den sista babyn anländer. Se är det nog bara en tidsfråga innan hon är i behov av en ny sexveckorsvistelse här. Jag krystade ur Dennis ett besked om morgondagens tur till Luanshya för att förlänga mitt visum. Detta måste ske exakt en månad efter inresan annars kostar et stora pengar (1 000 000 kw) och stora problem med polisen.
Bränslet betalas av mig men dessbättre kör Dennis som en del av sina jobb. Han är en betydande person här, både i kyrkan och på sjukhuset. Enligt ryktet har han fyra olika jobb vilket retar många som tycker att han kunde avstå något till någon som har större behov av de pengarna än han.
Här ”hemma” håller Angela och hennes mor på att byta ut utrustningen. Bort alla gamla koppar och fat som inte hör ihop. Bort alla udda tallrikar och bestick. In med en ny servis bestående av tolv av allting och nya kinestillverkade rostfria lövtunna bestick. Det finns fortfarande ingenstans att ställa de nya grejorna, men Angela säger full av tilltro att man skall bygga nya fina skåp i köksavdelningen så att allt får sin givna plats. På direkt fråga kan hon dock inte ange när skåpen skall vara på plats. Angela har fullt upp med att diska alla de nya tingen medan hennes mamma i stort sett bara ställer in grejorna utan vidare spisning. Som väl är finns det både vatten och el just nu när detta pågår. Josefine skall flytta hem till syster Erna på torsdag så hon ger faderullan i om grejorna inne hos henne inte blir ordentligt rengjorda före placeringen i skåpen. Våra nycklar har vi inte sett något av så vi får väl ta oss in genom de öppna dörrarna och inte ry oss om ifall det bara går att promenera in.
Eftermiddagsronden innebar inga speciella sensationer utöver att vi äntligen fick det urinprovssvar vi väntat på i en vecka. Flickan hade tre plus på proteiner och enstaka röda blodkroppar men inget annat så hon kvalificerade sig för kortison tabletter. EN rel måttlig dos med mina ögon men den dos Imanga och jag kommit överens om på förmiddagen. Jag fick också förklaringen till varför en av systrarna är så vrång. Hon har typ 2 diabetes och vet inte hur högt eller lågt hon ligger. Enl min ringa uppfattning ligger hon tokhögt och är därför inte sig själv. Hon ville när vi väl började tala om det helst ha en glukosmätare av den sort som är väldigt vanlig i Sverige fr.a. hos barnen men dom är dyra och jag har svårt att se hur det skulle ordnas. Sockerstickor som man avläser mot en skala förefaller mer rimliga. Jag skall se vad som finns att göra när jag får kontakt med min efterföljare. Hemkommen satte jag mig framför datorn för att avsluta eller möjligen slutföra min lista över använda antibiotika, deras doser och till vilka åldersgrupper. At få ihop en någorlunda användbar tabell, tog sin rundliga tid så mörkret har nu fallit med en duns och med den elektriciteten. Nu blpr det att sitta i mörkret och kura. Det blir jobbigt i längden att läsa med pannlampa. Förhoppnngsvis kommer strömmen tillbaka så att jag kan göra mig lite kvällskaffe. Jag hann inte eller glömde att göra hetvatten till termosen så att jag blev oberoende av strömmen för att göra kvällskaffe. Är det inget värre så…

Vecka 5: söndag

En vacker och lugn morgon med både vatten och elektricitet, sedvanlig frukost med varmt te och ostmackor, samt den obligatoriska antimalariatabletten som skall intagas ihop med måltid samma tid varje dag. Idag skall jag gå i kyrkan och försöka fånga kören och möjligen även en bit av ”predikan” på video. Vi får se hur det går. Jag har inhämtat tillstånd att använda kameran i kyrkan vilket jag ju faktiskt gjorde redan förra söndagen. Någon timme i solen framför huset med en bok i knäet var inte fel. Boken, Livläkarens besök av P.O. Enquist handlar om hovlivet vid det danska hovet under sjuttonhundratalets senare del och mest om kung Christian den 7:e och hans inducerade tillkortakommanden. Fascinerande och ruskigt men mycket välskrivet.
Under gudstjänsten fångade jag några bitar as sångframträdanden och även ett kort avsnitt av predikan för två röster, en på lamba och en simultantolkning till engelska. På kyrkbacken efteråt blev jag inbjuden på te och skorpor till Henry och Stella Holmgren vid fyrasnåret. Hemkommen ägnade jag mig åt lunchmaten, spagetti med skinksås, samt förde över filmerna från kameran till datorn. Marsch iväg till datorhuset för att avsluta gårdagens arbete. Det blev ju fel på satellitöverföringen som den minnesgode läsaren kommer ihåg. Nu fungerade det som det skulle, men redigeringen av bloggen överlåter jag till Måns då förbindelsen är så långsam att man blir galen om man skall flytta sig från sida till sida hela tiden. På vägen hem hände det som inte får hända: jag snubblade på en rot på stigen och föll så ”illa” att jag landade på kameraväskan som jag hade fäst på svångremmen strax invid vänster höft. Tydligen var det en liten rotknöl just där som tryckte till kameran så olyckligt att skärmen skadades och bilden på den försvann. Jag själv klarade mig utan så mycket som ett blåmärke. När jag kom hem skulle jag kolla kameran som såg alldeles normal ut men när jag satte på den kom ingen bild på skärmen bara ljuset. Allt annat tycks fungera men utan att det minsta syns på skärmen. Man kan ta bilder med den men utan att ha någon sökare och det innebär problem framför allt om man vill zooma. Vi får se hur det går och att få den reparerad här i Zambia torde vara utsiktslöst. Såvitt jag förstår måste man byta skärm. Bad luck!!
Hemma hos Henry och Stella satt vi i deras trädgård och språkade i två timmar d.v.s. tills ett solen hade gått ner och mörkret började falla. Vi pratade mest om Mpongwes historia och hur missionen verkat och hur en liten hälsostation utvecklats till ett fullvärdigt sjukhus. Det var många turer som blir för tröttande att dra här. Henry konstaterade också att Tuesday Musaka var en duglig man som trots total avsaknad av formell kompetens (=utbildning utöver folkskola) hade fått jobbet som ledare för sjukhuset. Mycken skit hade kastats innan han ”bevisat” sin duglighet i de flestas ögon, dock inte i alla. Skorporna var goda och kaffet starkt och samtalet flöt lätt. På Marias uttryckliga önskan frågade jag om läget i Sydafrika eftersom Stella kommer därifrån och paret skall åka dit på ett par månader. Enligt Henry var det sannolikt organiserat på något vis eftersom det ”bröt ut” samtidigt på många platser. Det var inte folk i allmänhet utan bara svarta mot svarta. Myndigheterna hade dock läget under kontroll nu även om en del blodspillan fortfarande förekom i kåkstäderna runt storstäder. En del rena stamuppgörelser hade också utösts av den allmänna röran.
Väl ”hemma” igen hade jag en lugn kväll med snack med Josefine över en kopp te och hembakade skorpor och en skön dusch i varmt men något knappt vatten.

Fler bilder

Stora entren

Mitt sovrum

Dop

Huvudgatan

Datorrummet(kommunikationscentralen)

Vy över sjukhuset Barn länst till vä

Vy över marknaden