Vecka 5: fredag

Det visade sig att irländarna inte börjar på sjukhuset förrän på måndag så dom sov som stockar när jag gick. Som vanligt är det ingen som talar om vad som gäller även om dom vet. Jag kan inte förstå vad som är bra med detta. Morgonmötet var kort och eftersom Okoko tänkte ställa sig och operera direkt fick vi ta och diskutera de knepiga pat efter mötet. Vi enades om att tänka till lite mer på ascites-patienten. Själva ronden var ganska händelsefattig men några pat kunde vi skicka hem. Just när vi var färdiga dök det upp en jättedålig pat. Enligt vad vi lockade ur mor hade gossen haft diarré i en vecka och samtidigt haft feber och hosta, Sedan igår dessutom kräkningar och en utspänd mage. Låter som malaria eller hur. Undersökningen gav mig en stönandande gosse lätt dehydrerad och med misstänkta biljud på båda lungbaserna som dessutom stod högt. Vi satte ett dropp och kallade på Mr Imanga. Han kände på magen och konstaterade som jag att barnet alldeles uppenbart hade en s.k. paralytisk ileus (stillastående tarm även kallad tarmvred). En snabb fråga till mamman på lamba gav svaret: jodå dom hade varit hos en vis man i stammen som givit barnet örter mot diarrén. Enligt Imanga var dessa örter för starka på små barn och kunde lätt ge en generell paralys av tarmen. Röntgen verifierade diagnosen, genom att visa gasfyllda tarmar med vätskenivåer. Det hela slutade med att vi försökte att få fart på tarmrörligheten med lite atropin i droppet, samtidigt som vi gav malariamedicin och antibiotika mot den förmodade men inte helt säkra lunginflammationen. Allt intravenöst eftersom tarmen står stilla och allt som hamnar i magen kommer upp igen. Tillbaka till patienten med ascites, diskuterade Imanga och jag runt vad vi skulle kunna göra utan att remittera eller få leverprover. Röntgen är aldrig fel även om man inte ser så mycket. Ultraljud som komplement till röntgen kan ge extra information, till exempel om den knöl vi tyckte oss känna strax ovanför navelhöjd till vänster. Skulle mycket väl kunna vara bajs även om vi inte vet något om hennes bajsvanor. Apropå bajs vore inte mikroskopi av hennes bajs vara bra eftersom en del maskar och annat kan i sällsynta fall påverka levercirkulationen. Samtidigt som man ultraljudar skulle man kunna punktera magen och mikroskopera vätskan. Jag förvarnade röntgenteknikern på vägen hem till lunch.
När jag kom tillbaka efter lunch hade ingenting hänt så jag tog pat under armen och gick till röntgen. Med viss möda fick han till en frontalbild som egentligen inte visade ngt utöver luft i vissa tarmslingor och höga diafragmavalv. Samma resultat samt att det flerstädes i hennes buk finns stora ”tumörer” (masses) som man känner mer tydligt efter att vi tappat ut en halv liter av vätskan. Laboratoriet hade gått hem när vi kom så långt, så någon mikroskopering av vätskan blir det inte tal om. Vi skall försöka i morgon bitti igen om vi får tid men lördag är lördag så det är inte säkert att någon på laboratoriet klarar att titta på ascitesvätska i mikroskåp. I övrigt fick jag en vanlig malariapatient till inläggning. Sen gick jag hem och vidare till kommunikationscentralen där jag fick vänta en stund medan Musakas dotter blev färdig med datorn. Efter ar ha talat med Maria på Skype gick jag hem och hade en lugn kväll med min bok. Strömmen gick ungefär kvart över sex och återkom närmare halv nio så under den tiden blev det inte så mycket läst. Ungefär kl halv nio började mina grannar sjunga till gitarr högt och falskt och såvitt jag kunde höra var det inte några religiösa sånger utan pop av irländskt ursprung. Jag får nog stå ut eftersom ja snart flyttar, men skulle jag stanna längre skulle jag utan tvekan säga till. Dörren oss emellan är för tunn för att tillåta allsång till gitarr och munspel sent på kvällarna.


Slut på vecka fem. Nu är det bara fyra dagar kvar och dagboken från dom dagarna och eventuellt något från vår resa i Sydafrika kommer så småningom, när vi kommit hem till Söderköping igen.

Tack för visat intresse.

Vecka 5: torsdag

Morgonstund har guld i mund heter det ju så även om jag nog såg lätt förvånad ut höll jag god min när Henry knackade på kl 0715. Han ville ha mailadressen till Sylvia, min efterföljare som skall bo i hans hus medan han är i Sydafrika. Den hade jag ännu inte skrivit ut så han får vänta tills i eftermiddag när jag kopplar upp mig igen. Ingen ström och nästan inget vatten gjorde morgonbestyren små. Tur att jag duschade igår kväll. Morgonmötet saknade nattsyster så det blev kort. Mina tabeller över antibiotikadoser tog Mukunda hand om lovandes att se till så att de hamnade hos dr Okoko. Han sade inte när ens på ett år när. Jag fick ronda själv. Det hade kommit in åtta nya pat med de vanligaste sjukdomarna: Magsjuka, malaria, lunginflammation och brännskador. Pat med cerebral malaria var något bättre men fortfarande okontaktbar. En mamma var absolut bestämd att hon skulle gå hem. Barnet har en svår njursjuka och står på bland annat cortison. Eftersom mamman hade tagit med sig ungen själv om jag inte hade skrivit ut den var det bättre att den gick hem med löftet att återkomma om 14 dagar än att vi skiljdes som ovänner. Dressern som var ”on call” på avd och jag tillbringade sedan en timme med att leta i in-ut boken efter en tidigare vistelse på avd för att få barnets registreringsnummer på avd. Man har samma nummer hela barndomen vid alla tillfällen på sjukhuset.
Vi hittade inte detta barns förra vistelse i denna helt för hand och med mångahanda handstilar förda ”liggare”. Tanken att man skulle förse henne med ett tillfälligt nytt nummer var inte aktuell. Finns det regler skall dom till varje pris följas. Till sist gick jag ”hem” för att författa ett långt innehållsrikt mail till Sylvia min efterföljare. Till ackompanjemang av ett par snickare som satte upp hyllor för tv apparaterna i gästhuset åt Angela och jag lunch. Tvn har stått på en gammal wellpapplåda säkert sen den köpte för tre år sedan och samtidigt monterade dom ner en hylla som satt 50 cm högre upp på vägen. Tanken att ha två hyllor var tydligen främmande för Mr Kapendula, chefen för uthyrningshusen. Dom har bytt nästan all utrustning i husen nu inför uthyrningen till irländarna. Dom skall fixa en hylla i ett av rummen som håller på att trilla ner också. Wellpapplådan står naturligtvis kvar även om tvn har flyttat upp på hyllan.
Eftermiddagsronden blev ovanligt händelsefattig eftersom det inte hade kommit några nya patienter. Däremot kom det ett par när vi var färdiga. Vi fick anledning att forska i varför det inte gick att få några svar på leverstatus. Svaret från lab var att det saknades reagenser. Mr Imanga ansåg att det nog skulle ta avsevärd tid, kanske månader, innan det fanns reagenser igen. Detta ledde till en diskussion med honom om kanske man skulle vara tvungen att remittera patienten till något ställe där provet kunde göras. Flickans kombination av symtom: ascites, caput medusa (= synliga vener på bukväggen talande för ökat tryck i stora levervenen)och frånvaro av ödem på händer och fötter samt berättelser om gula ögonvitor av och till, gör fel på levern i en eller annan form troligt. En omgång leverprover skulle kunna kasta ljus över en hel del olika diagnoser. Dr Okoko gick som vanligt inte att hitta så vi får ta upp frågan i morgon på morgonronden eller efter morgonmötet, om han inte tänker delta i ronden. Vid fyratiden drog jag hem och vidare till datorhuset. Efter att ha printat ut både scheman och tabeller försökte jag få kontakt med Maria men misslyckades. Jag skickade ett långt mail till min efterföljare eftersom hon inte ringt trots sitt löfte. När jag kom ”hem” anlände just Mr Mustafa med en buss full av irländare. Dom hade åkt hela vägen från Lusaka med tio pers och väldigt mycket bagage. Det var minst sagt fullt. Det var fyra flickor och fem killar, sex medicinare och tre ingenjörsstuderande. De skall så småningom alla bo i det här huset som väl då blir ganska obeboeligt för alla andra. Jag såg för övrigt på vägen hem att man har logerat sjuksköterskestuderandena i vattentornets minst sagt ruffiga rum. Irländarna hade med sig bland annat en jätteväska med läkemedel och sjukvårdsartiklar som skall skänkas till sjukhuset. Där såg jag bland annat ett laryngoskåp och ett antal tuber i olika storlekar för intubation. Eftersom man inte använder gaser för anestesi eller någonsin intuberar av det enkla skälet att ingen kan eller man saknar grejer för att ventilera på annat sätt än med mask och blåsa. Jag kan gratulera irländarna till att leverera grejor som ladys kommer att lägga i sitt förråd och sedan glömma. Efter att ha dragit lott om rummen skingrades dom medan mörkret föll. Jag gick till syster Erna som bjöd på middag. Medbjuden var också Josefine av den enkla anledningen att hon nu bor hemma hos Erna i brist på platser i gästhusen. Efter en mycket god middag hade vi en lång och givande diskussion om förhållanden i u-länder, mest i Afrika, i jämförelse med i Sverige och Tyskland (Ernas hemland). Hon har jobbat som barnmorska i 27 år i Afrika på div olika ställen, nu senast 3 år i Mpongwe. Därefter gick jag hem genom ett nermörkt och totalt folktomt Mpongwe. I huset var det hög stämning inne hos irländarna som borde vara trötta efter resan, men verkar eller snarare låter obrutna. I morgon får vi se hur dom mår. Fem i åtta går tåget.

Vecka 5: onsdag

Ström och vattenlöst som vanligt. Det börjar bli vinter här och kyligt på natten och morgonen. Det är ”bara” 18 grader i sovrummet när jag vaknar på morgonen. Av naturliga skäl finns ingen som helst uppvärmning av husen. Jag har gjort hetvatten i termosen på kvällen när det finns elektricitet så teet är faktiskt varmt till frukost. I övrigt gäller kallt vatten och kalla varor. Kylen håller temperaturen hyggligt så här års men jag undrar hur det blir på sommaren då det är 30 grader på natten och 40 på dagen. Morgonmötet var kort och koncist med stackars Erna hade haft en förfärlig natt med ett kejsarsnitt på kvällskvisten och en praevia mitt i natten som höll på att dö för henne. Dessbättre var Imanga snabb i vändningarna och fick in en venös ingång i ljumsken på patienten som inte hade några stickbara vener i övrigt beroende på att hon var i chock och i stort sett saknade blodtryck. Barnet togs ut fortare än kvickt med express-kejsarsnitt och både barnet och modern klarade sig (med nöd och näppe). I övrigt sades det vara lugnt på avdelningarna. Okoko ville gå rond så jag inväntade honom. Han är specialist på att inte komma när han säger, mycket därför att alla hugger honom så fort dom ser honom och vill att han ska ta ställning i just deras fråga. På ronden hade vi bland annat en lång diskussion om olika möjliga diagnoser hos en liten mager flicka med ascites (vätska i bukhålan) men inga ödem någon annan stans. Hon hade en historia som vi lockade fram, av gulsot, synlig i ögonvitorna, och klåda på kroppen tidigare av och till. Huruvida hon hade haft eller hade mörk urin kunde vi inte få fram på ronden. Det slutade med mycken provtagning för att var Mpongwe. En liten flicka med troligen ur-ledhoppad armbåge skulle vi ta oss an efter lunch eftersom barnet ätit frukost. Just när Okoko hade försvunnit dök det upp en liten flicka med en ful abscess på hö hand, både på handflatan, runt thenar (tummmuskeln) och på handryggen. Varhåligheterna tycktes kommunicera. Antibiotika och svält inför I&D (Insicion and Drain) av dr Okoko på eftermiddagen kl 14. ”Vilan” och lunchpausen gick åt till att färdigställa serien av bilder ang hanteringen av nyfödda friska och ngt sjukare barn. När jag kom till avdelningen efter lunch hade det just kommit in en medvetslös 10 årig flicka med trolig cerebral malaria (malaria på hjärnan). Hennes äldre syster hade nyligen dött i samma sak, enligt rykten, som visade sig vara falska. Flickan var inte kontaktbar, var reflexlös med mycket trögt och dåligt reagerande pupiller och gjorde endast mycket små avvärjande rörelser vid mekanisk stimulering. Hon hade stått på malariamedicin, först en dag på Coartem sedan eftersom hon snarast blev sämre på ett dygn hade man ändrat sig och givit Quinin, först i tablett men den natten, eftersom hon inte kunde svälja, gav man intravenöst. Trots detta blev hon sämre, blev ej kontaktbar och till sist djupt medvetslös varför hon infördes till oss. I detta sorgeliga skick satte vi dropp och gav en bolusdos Quinin och sedvanlig meningitantibiotika för säkerhets skull( Kloramphenicol och Penicillin i stor dos). Klockan tre var jag vid Minor Theatre för att fixa våra två patienter med Okoko, men han var naturligtvis inte där. Det var däremot ”Sugarhead” vår skalperade vän, som var på ett uppföljningsbesök. Jag fick nöjet att lägga om honom denna gång utan socker eftersom han inte hade något med sig. Såret såg jättefint ut och kommer om ingenting inträffar att läka på sisådär två månader. Till sist kom Okoko och han reponerade armbågsleden i ketalarnarkos. Sedan tog han sig an handabscessen som visade sig vara en genomgående varfylld sårhåla på både handflata och handrygg. Två rejäla snitt och urtorkning av sårhålan med hypochlorid-lösning samt kvarläggande av drän i form av ett par kompresser som dränkts in med hypochlorid-lösning. Riktigt snaskigt med var och blod sprutande ur snitten. Erfarenheten säger dock att såren läker snabbt om dom inte blir infekterade igen. Hela härligheten låg subcutant (just under huden) så inga komplicerande senor eller ben var involverade. Ingen större skillnad hade skett med malariaflickan men för säkerhets skull ordinerade vi också akut blodsocker (det togs aldrig visade det sig), man kan ju aldrig veta.
På kvällen hade vi som vanligt samling i bibelstudie- och bönegruppen. Det pratades mycket om fariseer och skatteindrivare och förbön bads för alla som skall ut och resa nästa vecka samt för sjukhuset och alla dess anställda. Sjukhuset får i morgon sin så hett efterlängtade ambulans. Efter detta var det en rätt trött doktor som gick hem och kojade efter att ha skrivit i dagboken.

Vecka 5: tisdag

En fin morgon men utan ström och vatten i kranarna. Vi skulle till Luanshya idag för att jag skulle få en stämpel i mitt pass så att jag kunde stanna till nästa onsdag. Jag hade lånat BNF, British National Formulary (ung FASS) på apoteket och i en svag stund lovat att lämna tillbaka den idag på morgonen. Till den ändan tog jag boken med mig och vandrade ner till sjukhuset. Apoteket var naturligtvis stängt men jag träffade Okoko som ville att jag skulle lägga BNF på Doctors Clinic och inte på apoteket. Eftersom det är han som bestämmer (hsb) så gjorde jag givetvis som han sade. Dessutom tryckte han sina bilnycklar i handen på mig och sade att jag skulle ta reda på Dennis och ge honom nycklarna så att vi kunde göra trippen till Luanshya. Sagt och gjort, klockan halv tio var vi på väg i Okokos Toyota. Mycket bekvämare än bussen. Med oss hade vi Josefine och Ingrid. Att få stämpeln i passet visade sig vara en överreklamerad svårighet. Immigrationsgubben var idel vänlighet och gav nig fjorton dagar i stället för dom åtta jag behövde. Jag behövde också e massa kontanter för att köpa mig fri från Mpongwe. Därför begav vi oss till banken. Barclays bank hade en uttagsautomat utanpå kontoret men den accepterade inte MasterCard. Det var ju precis som i Ndola. Jag gick därför in i lokalen för att få pengarna över disk som i Ndola. Tji vad jag bedrog mig. Dom hade ingen terminal i banken, en sådan fanns endast på stora kontoret i Ndola. Denis och jag försökte på tv banker till med samma magra resultat. Slutet blev att Josefine fick ta ut pengar på sitt Visa-kort och jag får föra över till hennes handelsbankskonto så fort jag kan. Ett sabla krångelland, det lär ska finnas en uttagsautomat i Ndola som tar MasterCard men det är den enda inom räckhåll. Efter våra trassliga bankaffärer åkte vi till Shoprite och handlade. Jag handlade ganska lite eftersom jag bara har en dryg vecka kvar. Ingrid skulle köpa en billig mobil och ett Simm-kort, och flickorna försökte på minst fem ställen innan det lyckades dem. 80000 Kw för telefon och Simm-kort men utan telefontid är billigt. På resan hem körde Dennis så fort att bilen skakade våldsamt. Ett eller flera hjul är dåligt balanserade. Trots allt kom vi helskinnade hem. Eftermiddagen tillbringade jag i en kontemplativ stämning till en början. Jag hade sett Okoko nere på sjukhuset så även om klockan inte riktigt var fyra när ja hade ätit min middag kunde jag inte med att gå ner och lägga näsan i blöt i det som Okoko hade bestämt på morgonronden. När jag senare vandrade till datahuset var han redan hemma och lekte med sina barn, Han var helt övertygad om att Gunilla B skulle komma på onsdag, medan jag hade ett mail från kontoret som sa Sylvia H. Kontrollmailet från Birgitta B sade att Sylvia H skulle anlända den 11/6. Alltså försökte jag Skypa henne men det gick inte därför att hon inte var online och inte vid sin egen dator, Hon vet uppenbarligen inte att man kan logga in som sig själv var som helst. Hur som helst fick jag tag på henne via SkypeOut till hennes mobil. Hon hade inte tid att prata just då men lovade att ringa mig på min mobil i morgon efter fyra. Jag tänkte prata med Maria på Skype men då stegade Edwin in. Han sitter på Mustafas kontor och hans uppgift var att skannra och maila ett dokument till Mustafa. Jag fick den uppfattningen att det var bråttom så jag steg åt sidan, så att han kunde utföra sitt uppdrag. Efter ung en kvart kom han och bad om hjälp. Det visade sig att han var nära nog analfabet på datorer. Tyvärr låste sig datorn så vi var tvungna att starta om. Att använda skannern var inte helt enligt regelboken och mailandet från yahoo-mail följde inte samma regler som jag är van vid. Det hela tog kort sagt en dryg timma av dagsljus. Samtalet med Maria blev kort också därför att även hon var jäktad. När mörkret brett ut sig över Mpongwe d.v.s. kl 1800 gick jag hem genom skogen, som jag numera tycker är mer skog än när jag kom hit. Man anpassar sig till allt. Josefine och jag hade bestämt att vi skulle laga mat ihop efter som båda tycker att det är jättetråkigt att bara laga mat ensam till sig själv. Då vistelsen vid datorn blivit betydligt längre än avsett var maten färdig när jag kom hem. Vi åt kyckling med grönsakswok, gjord i ugnen med sås gjord på naturell yoghurt och diverse kryddor. Efteråt drack vi kaffe och åt ett par av Josefines specialkakor. Det var egentligen kolasmet med div nötter och fnaschel i. Mätta i magen förde vi sedan en längre konversation om alla dom problem man möter i ankdammen Mpongwe. Den är befolkad med en massa ”lustiga” människor, som inte är och agerar som folk i allmänhet. Puten kl 23, disken odiskad.

Vecka 5: måndag

Svalt och svagt te beroende på frånvaro av elektricitet, varmt vatten och en halvdålig termos, blev morgonens facit. Dessutom skulle alla rumsnycklar lämnas in till kontoret för att det skulle tillverkas kopior. Detta borde ha gjorts för länge sedan, men den afrikanska mentaliteten att gör allt i sista minuten eller helst fem över, men bättre sent än aldrig. Det kommer att bli kalabalik några dagar framåt eftersom det är ont om rum och det är många stridiga viljor. Det blev en extra promenad på en halvtimme i den ”kyliga” morgonluften. Igår kom det sex sjuksköterskestuderande, med tre ränder på mössan, plus en lärare. På torsdag kommer nio stycken irländska studerande, sex medicinare och tre ingenjörer. Nästa onsdag kommer en ny skandinavisk doktor. Full rulle alltså, och jag har på känn att någonting i planeringen inte kommer att fungera. Det kommer inte att gå ut över mig, tror jag,
Dagens morgonmöte var välbesökt sånär som på att den som skulle rapportera om vårdavdelningarna inte ställde upp. Alla doktorerna var där liksom några CO och MO. Ett par sjuksköterskor, syster Erna t.ex. och hela raddan av sjuksköterskeelever, fyra kvinnliga och två manliga samt deras lärare, var där. Rapporten var relativt kort, men två döda barn var man tvungen att rapportera. Det visade sig vara två gravt undernärda och intorkade barn som kom in i lördags eftermiddag och på söndagskvällen. Ingen av dom klarade sig tolv timmar. De hade sökt på sjukhuset alldeles för sent. Det fanns ingenting man kunde göra. Vi diskuterade det faktum att det inte funnits mjölk på sjukhuset sedan fredag eftermiddag. Okoko konstaterade att om man har en ”malnutrition unit” så har man en sorts skyldighet att se till at det som behövs finns på hyllorna och inte plötsligt ”tar slut”. Dessbättre var inte den fyrkantiga förrådskommendanten närvarande. Det skulle hållas ett extra ekonomimöte senare på förmiddagen och då skulle Okoko läsa lusen av dem som inte såg till att allt fungerade. Barn får inte komma in och dö i brist på enkla, lätt anskaffade, varor. På avdelningen var allt relativt lugnt och ett par kunde sändas hem. Ett var flickan med den fula knä abscessen som sprang omkring och lekte trots sina fula iatrogena sår. Efter att ha kollat att ”modern” kunde få hjälp med omläggningarna på en ganska närliggande hälsocentral fick ho äntligen åka hem. Hon och hennes moster (som det visade sig) var själaglada. De fick med sig ett rejält lass med prylar till omläggningarna, och hälsades välkomna tillbaka om något skulle gå snett. Det andra barnet som fick gå hem efter en diskussion med Okoko var ett av de undernärda barnen. Hon kom in för sex veckor sedan i ett uruselt skick: generella ödem och undervätskad trots detta, febrig och med både kräkningar och diarréer samt sänkt medvetandegrad. Nu sex veckor senare är hon pigg ser riktigt bra ut och väger ett och ett halvt kilo mindre än när hon kom in (generella proteinbristödem som nutrierats bort). Mor är gravid, så ett litet syskon kommer inte att göra livet lättare för familjen. Hon hade ett långt samtal med den malnutritonsutbildade sjuksköterskan. Personligen hyser jag föga hopp för den här lilla damen. Det går nog knaggligt men hyggligt tills den sista babyn anländer. Se är det nog bara en tidsfråga innan hon är i behov av en ny sexveckorsvistelse här. Jag krystade ur Dennis ett besked om morgondagens tur till Luanshya för att förlänga mitt visum. Detta måste ske exakt en månad efter inresan annars kostar et stora pengar (1 000 000 kw) och stora problem med polisen.
Bränslet betalas av mig men dessbättre kör Dennis som en del av sina jobb. Han är en betydande person här, både i kyrkan och på sjukhuset. Enligt ryktet har han fyra olika jobb vilket retar många som tycker att han kunde avstå något till någon som har större behov av de pengarna än han.
Här ”hemma” håller Angela och hennes mor på att byta ut utrustningen. Bort alla gamla koppar och fat som inte hör ihop. Bort alla udda tallrikar och bestick. In med en ny servis bestående av tolv av allting och nya kinestillverkade rostfria lövtunna bestick. Det finns fortfarande ingenstans att ställa de nya grejorna, men Angela säger full av tilltro att man skall bygga nya fina skåp i köksavdelningen så att allt får sin givna plats. På direkt fråga kan hon dock inte ange när skåpen skall vara på plats. Angela har fullt upp med att diska alla de nya tingen medan hennes mamma i stort sett bara ställer in grejorna utan vidare spisning. Som väl är finns det både vatten och el just nu när detta pågår. Josefine skall flytta hem till syster Erna på torsdag så hon ger faderullan i om grejorna inne hos henne inte blir ordentligt rengjorda före placeringen i skåpen. Våra nycklar har vi inte sett något av så vi får väl ta oss in genom de öppna dörrarna och inte ry oss om ifall det bara går att promenera in.
Eftermiddagsronden innebar inga speciella sensationer utöver att vi äntligen fick det urinprovssvar vi väntat på i en vecka. Flickan hade tre plus på proteiner och enstaka röda blodkroppar men inget annat så hon kvalificerade sig för kortison tabletter. EN rel måttlig dos med mina ögon men den dos Imanga och jag kommit överens om på förmiddagen. Jag fick också förklaringen till varför en av systrarna är så vrång. Hon har typ 2 diabetes och vet inte hur högt eller lågt hon ligger. Enl min ringa uppfattning ligger hon tokhögt och är därför inte sig själv. Hon ville när vi väl började tala om det helst ha en glukosmätare av den sort som är väldigt vanlig i Sverige fr.a. hos barnen men dom är dyra och jag har svårt att se hur det skulle ordnas. Sockerstickor som man avläser mot en skala förefaller mer rimliga. Jag skall se vad som finns att göra när jag får kontakt med min efterföljare. Hemkommen satte jag mig framför datorn för att avsluta eller möjligen slutföra min lista över använda antibiotika, deras doser och till vilka åldersgrupper. At få ihop en någorlunda användbar tabell, tog sin rundliga tid så mörkret har nu fallit med en duns och med den elektriciteten. Nu blpr det att sitta i mörkret och kura. Det blir jobbigt i längden att läsa med pannlampa. Förhoppnngsvis kommer strömmen tillbaka så att jag kan göra mig lite kvällskaffe. Jag hann inte eller glömde att göra hetvatten till termosen så att jag blev oberoende av strömmen för att göra kvällskaffe. Är det inget värre så…

Vecka 5: söndag

En vacker och lugn morgon med både vatten och elektricitet, sedvanlig frukost med varmt te och ostmackor, samt den obligatoriska antimalariatabletten som skall intagas ihop med måltid samma tid varje dag. Idag skall jag gå i kyrkan och försöka fånga kören och möjligen även en bit av ”predikan” på video. Vi får se hur det går. Jag har inhämtat tillstånd att använda kameran i kyrkan vilket jag ju faktiskt gjorde redan förra söndagen. Någon timme i solen framför huset med en bok i knäet var inte fel. Boken, Livläkarens besök av P.O. Enquist handlar om hovlivet vid det danska hovet under sjuttonhundratalets senare del och mest om kung Christian den 7:e och hans inducerade tillkortakommanden. Fascinerande och ruskigt men mycket välskrivet.
Under gudstjänsten fångade jag några bitar as sångframträdanden och även ett kort avsnitt av predikan för två röster, en på lamba och en simultantolkning till engelska. På kyrkbacken efteråt blev jag inbjuden på te och skorpor till Henry och Stella Holmgren vid fyrasnåret. Hemkommen ägnade jag mig åt lunchmaten, spagetti med skinksås, samt förde över filmerna från kameran till datorn. Marsch iväg till datorhuset för att avsluta gårdagens arbete. Det blev ju fel på satellitöverföringen som den minnesgode läsaren kommer ihåg. Nu fungerade det som det skulle, men redigeringen av bloggen överlåter jag till Måns då förbindelsen är så långsam att man blir galen om man skall flytta sig från sida till sida hela tiden. På vägen hem hände det som inte får hända: jag snubblade på en rot på stigen och föll så ”illa” att jag landade på kameraväskan som jag hade fäst på svångremmen strax invid vänster höft. Tydligen var det en liten rotknöl just där som tryckte till kameran så olyckligt att skärmen skadades och bilden på den försvann. Jag själv klarade mig utan så mycket som ett blåmärke. När jag kom hem skulle jag kolla kameran som såg alldeles normal ut men när jag satte på den kom ingen bild på skärmen bara ljuset. Allt annat tycks fungera men utan att det minsta syns på skärmen. Man kan ta bilder med den men utan att ha någon sökare och det innebär problem framför allt om man vill zooma. Vi får se hur det går och att få den reparerad här i Zambia torde vara utsiktslöst. Såvitt jag förstår måste man byta skärm. Bad luck!!
Hemma hos Henry och Stella satt vi i deras trädgård och språkade i två timmar d.v.s. tills ett solen hade gått ner och mörkret började falla. Vi pratade mest om Mpongwes historia och hur missionen verkat och hur en liten hälsostation utvecklats till ett fullvärdigt sjukhus. Det var många turer som blir för tröttande att dra här. Henry konstaterade också att Tuesday Musaka var en duglig man som trots total avsaknad av formell kompetens (=utbildning utöver folkskola) hade fått jobbet som ledare för sjukhuset. Mycken skit hade kastats innan han ”bevisat” sin duglighet i de flestas ögon, dock inte i alla. Skorporna var goda och kaffet starkt och samtalet flöt lätt. På Marias uttryckliga önskan frågade jag om läget i Sydafrika eftersom Stella kommer därifrån och paret skall åka dit på ett par månader. Enligt Henry var det sannolikt organiserat på något vis eftersom det ”bröt ut” samtidigt på många platser. Det var inte folk i allmänhet utan bara svarta mot svarta. Myndigheterna hade dock läget under kontroll nu även om en del blodspillan fortfarande förekom i kåkstäderna runt storstäder. En del rena stamuppgörelser hade också utösts av den allmänna röran.
Väl ”hemma” igen hade jag en lugn kväll med snack med Josefine över en kopp te och hembakade skorpor och en skön dusch i varmt men något knappt vatten.

Fler bilder

Stora entren

Mitt sovrum

Dop

Huvudgatan

Datorrummet(kommunikationscentralen)

Vy över sjukhuset Barn länst till vä

Vy över marknaden

Vecka 5: lördag

Idag är det den första dagen med så mycket moln att solen inte orkar igenom på morgonen. Det känns nästan underligt att inte moder sol strålar som vanligt. Det ser emellertid inte ut som om det skulle bli något regn, och blev det så skulle det vara en sensation. Det har inte regnat i Mpongwe i maj eller juni i mannaminne. Lördag som det är idag tar ja det lugnt på morgonen och tänker inte visa mig på sjukhuset förrän efter nio. Mellantiden tillbringar jag med datorn och mina antibiotika. Bilderna jag tog från vattentornet igår ser ut att vara fina och senare skall jag försöka få över några bilder till bloggen för att göra den lite intressantare. Inte för många dock eftersom några bör sparas till eventuella framtida föredrag. Om det tar lika lång tid med överföringen som med den enda bilden som hittills finns på bloggen kommer jag att bli sittande i datorhuset en stor del av eftermiddagen. Vi får väl se.
Morgonronden var snabbt avklarad eftersom ingen ny hade inkommit sedan igår. Hjärnhinneinflammationen hade lugnat ner sig så att flickan kunde sitta uppe, men hon var fortfarande trött och ville helst sova. Däremot klagade hon inte längre över ont i huvudet vilket är ett gott tecken. Vi får dock behålla den intravenösa infarten så att vi kan ge henne antibiotika den vägen vilket är nödvändigt. Imanga hade dessutom tillfogat malariamedicin vilket jag hade för avsikt att sätta in idag, men han förekom mig. Justina som jag lånade nycklarna till vattentornet av, dök upp och fick tillbaka sina kära nyckar. Vad hon skulle med dom kan man undra med tanke på hur det såg ut där.
Josefine och jag diskuterade om man kunde komma tillrätta med tolkfrågan, d.v.s. den svårighet som alla skandinaviska läkare har med språket. Sjukhuset har uppenbarligen ingen lust att betala för en tolk och dessutom svårt att få ändan ur vagnen på bästa afrikamanér. Vi diskuterade möjligheten av ett litet biståndsprojekt från PMO, Pingstkyrkans missions organisation, som skulle innebära att PMO betalade en lokal ung dam som talar engelska bra och dessutom alla tre lokala språken. Hon skulle kunna jobba 8 – 12 (för sedan går hon i skolan). Detta skulle kunna innebära ett rejält tillskott till hennes familjs försörjning och ett stort fall framåt för de svenska läkarna. Det hinner inte ordnas medan jag är här men skulle innebära bra hjälp framåt i tiden. Sjukhuset skulle kunna ha mycket mera hjälp av doktorn om han/hon hade en tolk hela förmiddagen. Vi får se om det lyckas oss att få till. Ingrid som flickan heter vill gärna, men vill sjukhuset och PMO? Det skulle inte kosta mer än ca 150000 Kw = 250:-/månad. Jag misstänker att Rotarys läkarbank och de andra organisationerna bakom kommer att fortsätta att skicka folk hit. Dom behövs verkligen!
Jag tog en promenad bortåt den lokala marknaden, strosade runt och tittade. Minnena från Mexico överföll mig. Det var som att bli förflyttad till Oaxaca igen. Enda skillnaden var dels storleken men också att folk var svartare här. Det fanns ingen köttmarknad men i övrigt var det sig rätt likt med usla små stånd i ett virrvarr av dammiga små gränder där man sålde allt som gick att sälja eller snarare som man kunde sälja. En säck full med skor (begagnade?) i alla storlekar, man fick skaffa sig ett par bäst man kunde. Folk fullständigt skrek fattigdom så jag hade inte hjärta att ta fram kameran.
Jag hade ju bestämt att jag skulle skicka dagboken v 4 till de vanliga mottagarna och lägga upp den tillsammans med några väl valda bilder på bloggen. Jag kom så långt som att skicka mailet med dagboken sen vägrade satellitbredbandet att fungera. Jag lyckades lägga upp 5 bilder men sen var det stopp. Modemet mottog ingen signal så då funkade inte bredbandet. Jag gick in på modemet direkt och konstaterade att detta syntes fungera men att signalen från satelliten inte nådde fram. Jag är inte lång nog att nå upp till satelliten så jag kunde inte göra något åt saken utan gick hem. Tiden som blev ”över” använde jag till att läsa ut ”Flyga drake”. En mycket spännande bok som skildrar ett hemskt förlopp. Dock tyckte jag att författaren på något sätt använder språket väl torrt och koncist. Det blir på något sätt som en lång berättelse utan starka känslor hos författaren. När det var lagom att äta middag och mörkret höll på att falla försvann strömmen och gjorde matlagning omöjlig. Den var borta till klockan halv nio och de tre timmarna tillbringade vi (Josefine och jag) i mörker under livligt samtal om ingenting och allt. Maria Ringde och undrade om jag var i livet. Det var trevligt att höra hennes röst och vi konstaterade att det nu var kort tid kvar innan vi ses. Eftersom bredbandsmodemet inte ville fungera så blev det ju inget Skypesamtal som utlovat. Vi får hoppas att satelliten är på bättre humör i morgon. När strömmen återkommit blev det lite uppvärmda rester och en slurk rödvin till en sen middag.

Min enkla boning

En av barnsalarna

En innegård på sjukhuset

Lilla operationssalen (Minor Theatre)

Gynskrubben i anslutning till ovan

Vecka 4: fredag

Ingen ström men väl vatten eftersom vi bara är två i huset och Josephine alltid sover länge. Som väl är har jag redan gjort hetvatten till teet i termoskannan så det fixade sig. Mitt bredbara margarin är slut och det andra jag har kan man döda barn med så hårt är det när det kommer ur kylskåpet. Under förutsättning att man inte har glömt att spärra dörren med en stol. Annars går dörren upp när strömmen bryts och det blir varmare i skåpet. Den nya osten jag köpte sist som inte var färdigskivad och kallades för gouda och var sådär orange i färgen som amerikansk och engelsk ost är, smakade faktiskt ost och lät sig villigt skivas med osthyvel. Det visade sig nämligen att det fanns tre stycken hyvlar hos grannen men ingen här.
Morgonmötet blev en smula stormigt eftersom förrådsföreståndaren, Gladys, var i gasen angående åtgången av undersökningshandskar. Hon kunde inte fås att förstå hur det kunde komma sig att det gick åt olika många olika veckor. Hon lämnade minsann ut flera stycken utöver dom som kom automatiskt två ggr i veckan! Ibland gick det t.o.m. åt dussintals utöver de hon i sin vishet hade bestämt skulle fördelas varje vecka. Att det dessutom gick åt olika många på de olika vårdavdelningarna, det kunde hon inte förstå. Jag har förstått även av tidigare doktorers rapporter att Gladys är hur fyrkantig som helst. Slutet blev att Okoko bestämde att ett möte för att diskutera frågan skulle organiseras med deltagande av alla intresserade användare. Det kommer att bli ett intressant möte som med all sannolikhet kommer till först sedan jag har slutat för länge sedan. Gladys är även chef för apoteksförrådet och denna uppgift sköter hon på sitt eget sätt, minst sagt. Mötet varade ända till kl nio vilket är väldigt sent, men så började det heller inte förrän 0825. Den uppmärksamme läsaren av denna dagbok erinrar sig måhända att jag många gånger har ondgjort mig över folks punktlighet och tendenser att välja bort morgonmötet.
Ronden blev ganska långvarig mest för att sjuksköterskan försvann utan någon förklaring utom sorry, och det tog lång tid innan dressern tog över. Hon gjorde också utflykter, som tog sin lilla tid. Allt gick i övrigt lugnt till och jag sände hem 10 patienter. En för mycket tyvärr. Jag fick skit på tummen av Mr Imanga som behöll en relativt frisk fd nephrotiskt syndrom, patienten hade bara kvar delar av sin ursprungliga ascites. I Sverige hade vi sänt hem pat ngn vecka för att sedan värdera utvecklingen på mottagningen. Här behåller man pat på avd och behandlar alltid med cortison oavsett hur pat mår. Dessutom sätter man alltid pat på förebyggande antibioticum vilket vi inte gör av ekologiska skäl. Sjuksköterskan som inte ens var med på ronden kallade på Imanga därför att hon tyckte att jag gjorde fel, vilket jag ju gjorde i deras ögon. Hon kunde åtminstone ha sagt så att jag hade kunnat vara med och diskutera. Nu kom diskussionen i samband med eftermiddagsronden då vi fick in ett barn med ett majskorn i näsborren, som vi med vissa svårigheter fick ut, men först efter att ha sövt ner barnet helt med Ketamin i.v. i ljumsken. En annan intressant patient var en 12 årig flicka som kom in nackstel och okontaktbar till sjukhuset sent igår kväll. Rutinbehandling på denna starkt misstänkta meningit, man har inga grejor för att göra ryggmärgsprov och inga rutiner på lab heller för den delen, är penicillin och cefotaxime i.v. i tio dagar plus naturligtvis cortison mot ev hjärnsvullnad. Då ordinationen på inläggningslappen inte kallade cortisonet för samma namn som var skrivet på patientens sängkurva hade man inte vågat ge pat vare sig det ena eller det andra. Som tur var behövdepat uppenbarligen inte denna medicin så väldigt mycket, eftersom hon stt upp i sängen och åt oc drack med god aptit vid tolvsnåret. Hon var väldigt trött och somnade snart igen men klagade inte över huvudvärk.
Eftermiddagsronden blev rätt summarisk eftersom vi ägnade lång tid åt barnet med majskornet i näsborren. Mr Imanga berättade rysliga historier om majskorn som som hade lämnats eller som pat inte sökt med. Ett majskorn som lämnas i näsan gror och växer genom att suga upp vätska som det finns gott om i näsan. Dessutom skickar den ut rötter som ytterligare försvårar borttagandet. Efter denna uppbyggliga övning lånade jag nycklarna till vattentornet och gick upp i det och fotograferade omgivningarna. Tornet är fyra våningar högt och har en stupbrant trappa, På två av våningarna och på bottenvåningen är det små rum som man ibland hyr ut. Jag skulle inte vilja bo där. Dels är rummen högst 6 kvadratmeter, dels finns det bara en toa med dusch och tvättställ, dels finns det inget kök och dels finns det inga möbler. Utsikten är ok i varje fall från det översta rummet. Jag har fortsatt med min antibiotikalista men det är svårt med layouten beroende på alla olika ådrar och doser. Bland all böckerna inne på svenska hyllan i grannlägenheten hittade jag Flyga Drake som jag ju inte kommit åt att läsa hemma eftersom den på något underligt sätt försvunnit trots att Maria köpte flera exemplar. Jag har för att göra en lång historia kort sysselsättning hela kvällen.

Vecka 4: torsdag

Ström- och vattenlös morgon. Gör morgonteet halvvarmt, men å andra sida håller kylskåpet tyst. Det brukar annars ha massor med olika ljud för sig utöver surret från kompressorn. Jag upplever att freonet ger ljud ifrån sig när dets trömmar genom rören. Strax innan jag skulle gå kom strömmen tillbaka och oljudet började igen. Det här kylskåpet är speciellt. Dörren håller sig inte stängd. De senaste dagarna har jag varit tvungen att ha en stol stående framför för att stötta dörren. Det är inte så praktiskt när man vill ha något i skåpet. På morgonmötet rapporterade natten att två barn dött på min avdelning. Det en var en liten kille som var mycket dålig och där vi hade låtit testa mamman för HIV. Hon var positiv så hon skall gå på ART-kliniken för att få behandling. Maken kallade vi på men mamman ville inte att vi skulle tala om för honom att hon var positiv. Det blev också en diskussion om deras dåliga barn: om huruvida de skulle ta hem barnet varvid det säkert skulle dö, eller låta des stanna kvar och vi skulle göra allt i vår makt för att det skulle klara sig. De bestämde sig för att låta barnet vara kvar, men det var för dåligt för att klara. Det dog under natten. Det andra var en avancerad malaria med synliga ringformer i stor mängd i blodet. Det kom in sent på kvällen i skruttigt skick och stod inte att rädda. Det framkom senare att man hade myggnät hemma men att de bara användes av föräldrarna. Själva ronden var snabb och effektiv eftersom sjuksköterskan hade massor annat att göra än att gå runt med mig. Vi konstaterade att det fortfarande var en hel del otagna prover som var ordinerade. Det är bara att beväpna sig med tålamod.
På lunchen träffade jag syster Erna som varit och köpt en hel del utrustning till gästhuset för pengar som skänkts av någon grupp någonstans. Vi konstaterade att nästa läkare från läkarbanken kommer att bo i Henry Holmgrens hus, eftersom han kommer att vara borta ett par månader i Sydafrika, där hans hustru, Stella, är född. Detta innebär större och bekvämare boende men också mer isolerat. Jag skall maila RLB (Rotarys LäkarBank) och försöka få kontakt med min efterföljare. Det skulle vara väldigt bra om det gick. Egentligen fattar jag inte varför detta inte är rutin. Vederbörande skulle ha mycken nytta av att vara lite förberedd. I eftermiddag skall jag gå till datorhuset och se vad jag kan göra. Kanske SkypOut.
Eftermiddagsronden blev rel kort eftersom vi inte hade fått in några nya (ännu). Däremot gick jag runt till de olika ställena och intervjuade angående antibiotikavanor. Vad jag ville åt var preparatval och dosering i olika åldrar. Ett rykte hade nått mig att man var fasen så liberal när det gällde antibiotika till mycket späda barn. Jag skall försöka göra ett Excel-ark och se om jag kan finna ngt mönster. Dessvärre har jag svårt att läsa mina egna anteckningar.
Det var förmodligen stängt på RLB kontor när jag försökte ringa, så jag skickade ett mail i stället. Vi får se om det ger något resultat. En halvtimmes Skype prat med hustrun gjorde got i själen, som ibland känns lite sliten. På vägen hem träffade jag Okoko utanför hans hus och vi diskuterade en stund om vad som egentligen behövdes göras av RLB. Han menade precis som jag att den verkliga nyttan gör läkarna när dom blivit varma i kläderna. Mest nytta gör ortopeder och sedan i fallande ordning kirurger, allmänläkare, barnläkare och övriga. Han tyckte att det hade varit idealiskt om de skandinaviska läkarna stannade tre månader, en startmånad, en verksamhetsmånad och en organisationsmånad. Han hade dock den fullaste förståelse för att rekryteringen av en tremånadersdoktor nog skulle bli knepig. Givetvis var man fantastiskt glada åt all hjälp man fick. Vi konstaterade också att RLB doktorerna förde med sig en hel del frinkare i form av arbetstillfällen (maiden) och spenderade medel (traktamentet). Dessutom gillade han starkt mina kunskaper om datorer och sådant. Lite senare när datoriseringen tar fart och när Internet blir mer av en realitet för Zambierna, kommer den tekniska mognaden att öka av sig själv. Om jag hade vetat vilket sug det är efter mobiler (även gamla sådana) skulle jag tagit med mig våra gamla, som bara samlar damm för ögonblicket. De framtida RLB doktorerna kan göra en insats här. En undersökning av om 3-G fungerar som hemma eller ej är givetvis intressant för framtiden. En sådan möjlighet skulle ju göra den datorägande läkaren oberoende av datorhuset, vars användande dock kostar Kw 100000/månad. (värt varje kwacha). Nu är jag torr i håret efter duschen så nu hägrar sängen med myggnät och allt.

Vecka 4: onsdag

Förmiddagen började som den brukar utan elektricitet och följaktligen inget vatten vare sig varmt eller kallt. Jag börjar vänja mig vid att på morgonen endast blaska lit kallt vatten från förrådet i ansiktet och borsta tänderna i vatten från koket föregående kväll som fortfarande är lite ljummet. När jag gick upp upptäckte jag att kylskåpsdörren åter var öppen. Förklaringen måste vara att när det blir lite för lite kallt i skåpet förmår den inte att hålla sig stängd. Jag bröt av en nyckel till och ställde till slut en stol framför. Detta kommer fortsättningsvis att bliva min melodi. Jag tror nämligen inte att grejorna i kylen riktigt tål att bli varma flera gånger om dagen.
Morgonmötet var kort eftersom endast Okoko hade kommit utöver de två sköterskorna som rapporterar. Efter ett antal preliminärer gick vi så till avdelninen. Jag hade redan igår samlat på mig tre pat som behövde hanteras i totalanalgesi, d.v.s. nedsövda, p.g.a. smärtorna som ingreppen skulle innebära. De tre skulle samlas vid Minor Theatre kl 1000 och vara fastande. Resten av ronden avstod Okoko från eftersom han var ensam doktor på huset. Dr Mukunda var hemma och på väg till något möte som han inte förvarnat om och hade ingen riktigt gångbar förklaring till frånvaron igår, när Okoko nådde honom på mobilen. Mr Imanga var det ingen som visste var han fanns och han svarade inte på sin mobil. Okoko var ledsen för de bådas uppförande eftersom det andades arrogans och självtillräcklighet och inte omsorger om sjukhuset och dess patienter. Å andra sidan lämnade Okoko huset på några timmar på eftermiddagen för att få sina nya prylar till datorn fixade. Han har skaffat sig 3-G tillsats till sin dator så att han kan sitta hemma i stället för i datorhuset och vara uppkopplad till Internet. Om det kommer att fungera vet ingen, men Cell-tell skall enligt has uppgift ha 3-G i sitt nät och masterna står ju alldeles nära så teoretiskt skall det fungera. Om ett svenskt 3-G abonnemang kan fås att fungera här vet ingen, i varje fall inte just nu. Mobiler fungerar ju utmärkt, men det är förfärande dyrt att ringa, varför ett Zambiskt betalkort, s.k. scratch-card är att föredra. SMS kan man ju då skicka relativt billigt och att ta emot dem kostar inget. Alltnog, jag gick runt och skickade hem små relativt friska barn och ordinerade mer vätska på de flesta. När vi gick runt upptäckte vi till vår förtrytelse att nästan inga intagningsprover var tagna på pat som kommit i helgen eller i måndags. Mycket slarvigt och egentligen i Sverige anmälningsfall eftersom de innebär fara för patienten. Här ryckte man bara på axlarna och sade att man fick väl ta dem idag istället. För omväxlings skull har vi ett par pappor på avdelningen nu. Det enda som skiljer dom som föräldrar från mammor är att man ser bättre på pappan än på mamman hur eländigt fattiga de är. En pappa har t.ex. stövlar på sig på dagarna inne helt enkelt därför att det är de enda skodon han äger och regeln är att man inte får gå barfota inne på rummen. Hur eländigt kan det bli? En liten unge börjar utveckla proteinbristsvullnad på fötterna och familjen har inga pengar att köpa mjölk för så att barnet kan få något mer proteinrikt än majsgröten, som alla här har som basföda.
Klockan 10 prick stod vi och väntade utanför Minor Theatre, tre svältande barn och deras mödrar samt undertecknad. Efter en halvtimme gick jag och satte mig utanför manliga avdelningen där Okoko gick rond. Det kom en gammal man och satte sig bredvid och vi pratade en stund. Det visade sig att han hette Edvard och var bonde från trakten. Han talade märkligt bra engelska, och vi diskuterade både hans eländiga av vädret ständigt beroende jobb och hur det kunde vara i Sverige vid denna tid på året. Att vi kunde ha minusgrader och snö på marken under vår vinter det kunde han inte tro. Klockan 11 anlände Okoko och showen kunde börja. Ett svullet knä som vi avvaktat med i det längsta skars upp brett och varet och blodet rann friskt. Dessbättre luktade det inte ngt så en eventuell infektion slapp vi nog. Den hade försvunnit med all antibiotika hon fått förra veckan. Som sed här är stoppade Okoko efter incision och rengöring av sårhålan med klorhexidinlösning, in ett par rejäla bitar kompresser i hålet. Ett lätt förband och order att han ville dra dränaget (kompresserna) om senast 48 timmar. Om ingen feber tillstötte skulle vi inte ge något antibiotikum ”för säkerhets skull”. De båda andra barnen hade underarmsfrakturer den ena en klassisk greenstick med lite felställning som vi korrigerade, den andra med en liten epifysiolysglidning (glidning i förhållande till varandra av benet på ömse sidorna av en tilläxtzon) som klämdes på plats. Båda fick gipsskenor mest för smärtlindringens skull. Order var hem i morgon och åter för avgipsning om 6 veckor. Lunchen blev senarelagd till 1330. Eftermiddagsronden var lugn och utan sensationer. Ett par nya patienter men med gamla och invanda sjukdomar kom, nämligen malaria med hosta, diarré feber och lätt intorkning. En nyinläggning sköt dressern rätt över till mig. Barnet verkade alldeles för piggt för att ligga på sjukhus och det var något bekant över flickan. Ha, en blick i papperen sade att det var barnet som haft en grov pinne i vä ljmske, som kom för att bli av med stygnen. Såret såg bra ut, frnset att det var slarvigt hopkommet så att kanterna var dåligt approximerade. Ger en glipa, som mår bäst av att inte ha några suturer som stör. Saken var lätt ordnad.
Efter jobbet gick jag hem och arbetade vid datorn ett tag för att göra färdigt ett par papper till syster Erna. Det visade sig att PowerPoint fanns på datorn i datorhuset med alla de möjligheter det ger till utskrifter i färg m.m. Dessutom tror jag att jag lyckades ladda ner en bild till bloggen föreställand gästhuset där jag bor. Det var ett försök, fler bilder skall komma.
På kvällen var det möte i den lilla gruppen med Ps Makunta, prästen, som ledare och bibeltolkare. Han är duktig på detta, kanske inte i Henry Holmgren klass, men ändå. Henry som kallas doktor, visar sig vara disputerad i missionskunskap i U.S.Amerika, så det kanske inte är så konstigt om han vet hur en slipsten skall dras. Vi var hemma hos dr Okoko och det var slående hur påvert han bor. Det fanns ingenting på väggarna och möblerna var helt nedsuttna och klädda med ett gräsligt tyg, som var praktiskt taget bortslitet här och var. Jaag börjar förstå vad han menar när han säger att det svåra med att skaffa kollegor till Mpongwe Mission Hospital inte ligger i att det inte finns doktorer att hitta i Afrika , och som är beredda att jobba här, utan problemet är att skaffa en hygglig bostad och (naturligtvis) att få fram tillräckligt med pengar. Det förefaller dock som om doktorer här är hyggligt (med zambiska mått) betalda men som om dom är mest intresserade av prylar och inte av heminredning. Båda har minst två fina moderna mobiltelefoner och Okoko hade en fräsig hemmabioanläggning (dock ingen platt-tv) och satellitmottagare. Han hade ju dessutom just skaffat en trådlös, 3-G förbindelse till sin dator. Den fungerade dessutom. Väl ”hemma” igen skrev jag det här, och nu går jag och lägger mig.

Min modesta bostad - Första bilden från Mpongwe!

Vecka 4: tisdag

Idag är det tisdag och det betyder att det bara är 15 dagar kvar tills jag åker härifrån. Det skall bli både trevligt och tråkigt. Jag kan inte neka till att det här stället ”tar tag i dig”. Det är så mycket som behöver ändras och det ter sig hela tiden som om man vet om det men inte har kraften att ändra på sig. För om man skall åstadkomma förändringar här måste folket ändra sin inställning till det mesta och först då kan en allmän förändring till det bättre starta. Det har hittills gått en generation utan att värst mycket har hänt. Dessutom har omvärlden pumpat in biståndspengar som i grunden har gjort förfärande liten nytta, i varje fall här i Zambia. Ett visst hopp kan man ju ha eftersom ca 50% av befolkningen är under 15 år.
Morgonsittningen började en kvart försenad när Okoko anlände. Det mesta handlade om barnavdelningen eftersom det va där det hade hänt saker under helgen och i natt. Slutet blev en lång diskussion om hur man skulle serva förlossningsavdelningen med läkare. Som det är nu har dom ingen egen läkare utan måste jaga någon om det behövs. Barnmorskorna ville att det rutinmässigt skulle passera en doktor varje dag så att man kunde få tag på vederbörande om det behövdes. Okoko hävdade med all rätt att det var ont om doktorer och att det skulle vara slöseri med tid att gå dit varje dag även om det inte behövdes. Han föreslog att man skule göra ett schema där det tydligt framgick vem som var jour och som dessutom skulle ha som biuppgift att serva förlossningen. Med det fick barnmorskorna nöja sig, men det märktes att de inte var nöjda. Eftersom vare sig Mukunda eller Imanga var närvarande, och ingen visste om dom tänkte jobba denna dag förutsåg Okoko att han skulle ha häcken full. Han hade dessutom en operation i stora salen på gång. Vi skulle få klara oss själva denna förmiddag.
Morgonronden blev lång därför att jag var tvungen att ta alla beslut själv och det var många svårt sjuka barn att värdera. Dessbättre var det inte många kirurgbetonade ungar utan de flesta var svåra malarior och sjukt undernärda och intorkade exemplar. Våra två nefrotiska syndrom, dvs svårt njursjuka patienter hade av någon oförklarlig anledning inte blivit provtagna som de skulle, så utvärderingen av dom får anstå tills svaren kommer.(förhoppningsvis i morgon)
Okoko som skulle komma en sväng på morgonen uteblev hela dagen unde olika förevändningar. Jag var tvungen att ge ett barn med Hodgkins sjukdom (en sorts elakartad tumör i lymfkörtlar) intravenöst Vincristin. Det är en otäck medicin som om man råkar missa det minsta och få aldrig så lite utanför kärlet, gör det fasansfullt ont och området tvärdör och efterlämnar ett stort äckligt sår som inte läker förrän man skurit bort all drabbad vävnad. Egentligen var han Okokos patient . Jag veknade eftersom han annars hade varit tvungen att vänta hela dagen och kanske inte fått sin medicin ändå. Han mor var själaglad även för att medicinen hade gjort sonen gott. Hans vä ben som vid diagnossättandet var fyra gånger så tjockt som det högra, p.g.a. lymfkörtlarnas tryck mot vener och lymfkärl, var numera lika stort som höger. Hans sjukdom syntes numera ganska lite bara ett stort körtelpaket i vardera käkvinkeln. På eftermiddagen hade vi ett par nyanlända småglyttar med de vanliga symptomen som vi höll oss sysselsatta med, trots att Okoko inte dök upp.
Jag hade en längre diskussion med syster Erna som dök upp hemma på eftermiddagen vilket ledde till att mörkret hann falla innan jag kom iväg från Datorhuset. Dessbättre hade jag tagit med mig både Mygga och ficklampa så jag var väl rustad för den tropiska nattens alla fasor. Kvällen tillbringades framför datorn med att skriva detta och dessutom läste jag ett antal sidor i min Liza Marklund. Avslut med en rel riklig och varm dusch.

Vecka 4: måndag

Idag är det African Freedom Day och det är public holiday vilket innebär att sjukvården kör som lördag d.v.s. halvdag. Innebär att det är inte någon morgonsittning eller rond. Jag känner emellertid inte att jag är bunden av detta . De små liven på avd kan inte ligga utan tillsyn från lördag till tisdag, speciellt inte eftersom schemat gjorde att det inte var någon sjuksköterska i tjänst förrän i eftermiddag. Joyce som är dresser (innebär någonting i stil med en bättre utbildad undersköterska med dåliga medicinska kunskaper men med rätt bred erfarenhet) kan inte riktigt klara att vara ensam med så sjuka barn så länge. Vi har t.ex. två barn med nephrotiskt syndrom, vilket innebär att deras njurar håller på att lägga av, och dom har båda massiva ödem och ascites (svullnad över hela kroppen och vätska i bukhålan). Den ena har trol flera liter i bukhålan, han ser gravid ut så liten han är: 5 år. Vi försöker vätska ur dom så gott det går med urindrivande, men eftersom njurarna är dåliga, går det i början långsamt. Att man måste hålla reda på inkomster och utgifter i kisseriet hade personalen (och för den delen CO) inte någon kläm på. Den sannolika orsaken är någon form av inflammation i njuren som man försöker komma åt med kortisontabletter. Om man inte lyckas med dessa enkla medel är barnen dödsdömda eftersom transplantation av njurar är omöjligt i Zambia. Det var sorgligt att se dessa svårt sjuka barn ligga ihop med malarior och diarréer. Nästan alla andra barn är undervätskade dvs lätt till svårt intorkade medan njurbarnen har ett par liter i kroppen som de definitivt inte behöver. Dom stackarna hade inte legat så länge att medicinen hade börjat ta skruv, så det är bara att vänta och se, under iakttagande av noggrann observation. Resten av avdelningen var mer lätthanterlig och jag skickade nog hem hälften.
Efter ronden gick jag ”hem” och åt lunch. Jag tänkte att jag skulle fotografera lite bl.a. uppe
ifrån vattentornet. Där var det emellertid en låst dörr i vägen så jag tappade motivationen och gick tillbaka och satte mig att läsa i min tropikbok om njursjukdomar Afrika. Uppenbarligen är även denna typ av åkommor betydligt vanligare och sträcker sig längre ner i åldrarna här än hemma. Stackare, allt skit i världen drabbar dem och dessutom eller kanske det är anledningen, är de fattiga.
Vädret var som vanligt soligt och jag tänkte ta mig en promenad på eftermiddagen för att bl.a. ta några översiktsbilder över Mpongwe från vattentornet. Det visade sig dock inte vara möjligt eftersom det var låst. Jag fick reda på att det fanns ett antal lägenheter på de nedre våningarna i tornet men eftersom det var ung fyra meter i fyrkant har jag svårt att föreställa mig planlösningen. Det skall ju få rum en trappa upp också. Det får vara som det vill med det, jag får avvakta med fotograferandet tills jag skaffat en nyckel. Promenaden tillförde för övrigt ingenting nytt. Mpongwe är alldeles platt och omges på alla kanter av savannliknande vegetation inte en vettig utsikt så långt ögat når. Senare satte jag mig ner och började det mödosamma arbetet att översätta Handhavandet av nyfödda friska och sjuka barn, författat av Neonatalgruppen inom svensk pediatrisk förening i samarbete med Barnmorskeförbundet. Det var utomordentligt besvärligt eftersom texten var hålen i en alldeles för vetenskaplig stil för att passa här. Det tog flera timmar allt eftersom mörkret spred sig. Till slut tröttnad jag och övergick till att läsa Liza Marklund. Till slut var det tid att gå och lägga sig till accompagnemanget av de höga rösterna från grannhusets nya innevånare. Dom deltar i en workshop som handlar om lokalt omhändertagande av HIV/AIDS. Tydligen ger det mycket att tala om på kvällen, och gärna dessutom med hög röst. Klockan 23 slocknade dom liksom jag.

Vecka 4: söndag

Seg morgon, jag kom inte ur sängen förrän kl halv nio. Under frukosten kom en dam i röd topp med vita stora kragsnibbar och huckle och hämtade den stora kaka som Angelica och hennes mamma bakade igår och som jag inte riktigt förstod vad den skulle användas till. Det klarnade senare. Kl halv elva gick jag till kyrkan i brist på bättre sysselsättning. Den här gången satte jag mig långt bak i stället för att låta mig fösas fram till första raden. I vanlig ordning sjöngs det av flera olika konstellationer bland annat av BUZ som är den lokala kyrkans blandade kör. Dom sjunger bra och jag skall försöka mig på att spela in en video med dom nästa söndag. Det var mycket snack på lamba och också en predikan, eller bibelförklaring snarare som simultantolkades till engelska av Dennis. Bland meddelandena talades det om att det skulle bli dop av ett antal nya församlingsbor i Mpongwe River. Jag frågade Okoko vad det innebar och han förklarade att man gick en kilometer ner till floden och döpte där med heldoppning i vattnet av dem som skulle döpas. Sedan skulle det bli nattvard för församlingen tillsammans med de nydöpta i kyrkan. Det lät spännande så jag gick hem och hämtade kameran och promenerade som alla andra på den ytterligt dammiga och absolut spikraka kilometern ner till Mpongwe River. Nåja river, jag skulle nog vilja kalla detta vattendrag får en liten å. Storån i Söderköping är en brusande älv större delen av året i jämförelse. Vid bron har man ordnat en liten pöl som är stor och djup nog för dop. Här hölls det högtidliga dopet, sjöngs sånger och talades av prästen. Jag lyckades fästa en del av detta i kameran. Hem fick jag lift med en liten truck där vi nog var tjugofem pers på flaket packade som sillar. Några var höggradigt blöta, vilka det nu kunde ha varit. Framkomna till kyrkan hade man möblerat om så att alla satt i en stor ring i huvudskeppet med de nydöpta på en bänk i mitten. Mer snack på lamba och till sist var det tid för nattvarden. Inledningsorden och det övriga ceremonielet var ganska likt vårt men där slutade likheterna. Den kaka som bakats i mitt kök och som stått i vägen i mitt kylskåp var nattvardsbrödet. Detta bröts i två bitar och serverades menigheten runt ringen och givetvis öven de nydöpta. Man fick fritt bryta sig en bit vilket inte var så svårt eftersom kakan hade en ganska hård skorpa och var ytterligt torr inuti. Sedan serverades ”vinet” i små plastmuggar, en till varje nattvardsgäst. På uppmaning av prästen åts brödet, som fastnad i munnen p.g.a. sin torra karaktär. Efter ett tag uppmanades vi att dricka nattvardsvinet som visade sig vara svatvinbärssaft, svag sådan dessutom, som inte innehöll antydan till alkohol. Efter en bön på lamba, tyckte prästen att det var för mycket kvar av kakan så den bjöds runt en gång till för att den skulle ta slut. Efter ytterligare psalmsång och förbön var det hela slut klockan halv tre. Dagens kyrkliga tillställning hade alltså varat i fyra timmar, inte dåligt. Jag var ganska hungrig måste jag säga så yoghurten smakade bra., sedan bar det av till datorhuset för mailgenomgång m.m. Ja fick tag på Maria på Skypeout hos Göran och Lisa. Först svarade Ebba, men hon förstod inte att man måste ha lite tålamod med Skype alldeles i början, så hon lade på innan jag hann förklara att det var Farfar som ringde från Afrika. Vidunderliga teknik och för bara 16 öre i minuten. Vi lade på strax för halv sex och eftersom solen går ner ung kvart i sex och sen slocknar ljuset ute, hade ja en viss brådis hem. Väl hemkommen fixade jag över innehållet i kameran till datorn och satte mig sen att skriva i min dagbok. Jag skall laga lite mat och sedan läsa min deckare innan jag kojar för dagen.

Vecka 4: lördag

Vädret är som vanligt soligt även om solen inte når gästhuset förrän den varit oppe ngn timme. Jag tog mig en riktigt anständig dusch, både varm och jämförelsevis riklig, och kände mig ren och fräsch. Jag hade lite dåligtsamvete eftersom jag lovat avdelningen att komma på en kortvisit vid niotiden och nu skulle jag åka till Luanshya istället. Kl åtta prick var jag färdig, men då uppenbarade sig Elvis istället utan buss och förklarade att Dennis letade efter nycklarna så han skulle bli en halvtimme försenad. Det visade sig bli en timme drygt, så jag hade hunnit gå en liten rond före avfärden. Klockan tio över nio körde vi iväg och som vanligt var bussen full med fripassagerare som passade på att åka bekväm minibuss istället för att betala och åka officiell obekväm minibuss, som dessutom kostade pengar om än relativt lite. Full fart mot Luanshya med stopp nu och då för att släppa av passagerare så när vi kom fram till Posten var det bara Dennis, Elvis och jag kvar. Postmannen i det lilla kontor vid sidan av som handhade specialpaket, var stel men effektiv. Han fick sina påskrifter och bekräftade Denis´ misstankar om att bara jag personligen kunde hämta ut paketet. Om det gick att vidarebefordra till postkontoret i Mpongwe fick vi inte klart för oss. I vanliga fall kostar det 3000 kwacha att hämta ut ett paket men den här typen var det ingen avgift för, så jag fick min nya kamera utan problem. Den var ytterligt väl förpackad så att intet ont har vederfarits den. Efter ett misslyckat besök i en bankautomat gjorde vi nästa strandhugg på Shopright, där allt jag glömde be Josephine att köpa inhandlades. Det var nog tur att hon slapp bära hem de här varorna. När vi tömde sjukhusets postbox fann vi brevet från Maria med klippet om sol-el och minilån. Det borde vara något för även Zambia eftersom man har ett dåligt utvecklat elnät som dessutom inte förmår att leverera speciellt säkert. Jag skall vidarebefordra det till mina inom SIDA verksamma landsmän. Under resan hem försökte jag att läsa manualen till kameran men skakningar och värme förstörde koncentrationen. Bokuslingen är på 160 sidor späckade med beskrivningar om hur man får till olika saker. Jag är glad om jag kan ta vettiga fotografier och föra över dom till datorn för vidare användning. Medan kamerabatteriet laddades så att ja skulle kunna använda den gick jag ner till barnavdelningen för att döva mitt dåliga samvete. Där var det ett par ordinationer om vätska som hängde i luften och dessutom satt det två patienter på ”expeditionen”. En var sannolikt malariasjuk och lätt dehydrerad, så den lade jag in och den andra behövde två stygn i huvudsvålen för att dra ihop ett rejält sår. Dr Klercker blir småkirurg igen på gamla der. Dessbättre fanns det lokalbedövning på Minor Theatre men lilla fröken skrek ändå för säkerhets skull. Sugarhead var försvunnen så hans sår i huvudet får klara sig utan omläggning över helgen. Precis som på honom var jag tvungen att raka en bit av huvudet på den lilla flickan med hjälp av ett vanligt engångs kirurgknivblad utan skaft. Allt går om man känner att man måste och engångsbladen är vassa. Risken är givetvis att man skär patienten i hårbottnen.
Jag har nu suttit med kameramanualen och försökt assimilera det väsentligaste. Det är inte lätt, men jag har tagit några interiörer här i gästhuset och några exteriörbilder också på försök.
Jag skall försöka bifoga dem med dagboken när jag skickar den i morgon. Om det går att läga några bilder i bloggen skall jag försöka även detta. Klockan är nu fem och mörkret börjar att falla eftersom solen strax går ner. Då blir det svart med en gång. Jag skall ta mig en liten lördags-virre och läsa min goda deckare sedan. Det är nu Liza Marklunds Nobels testamente. Den verka bra av de ca trettio sidor jag hittills läst. Vi får se huruvida elektriciteten bestämmer si för av eller på. Matlagningen blir lite beroende av det. Josephine hade lagat en gigantisk pizza som vi gjorde vårt bästa för att äta upp. Vi misslyckades dock och minst hälften gick i frysen. Kvällen försvann under muntert samspråk om Gud och hela världen.

Vecka 3: fredag

Ström fanns men inget varmvatten denna morgon. Tur att jag trots allt renade mig igår. Morgonmötet bestod av undertecknad men inga fler doktorer eller medical officers. Rapportn föll på hälleberget men avgavs i alla fall. Ruth, nurse in command (ung = cefssjusköterska), hade en del att meddela bl.a. att Dennis skulle in till Luanshya denna morgon. När han hafe åkt och jag efter ronden letade efter Okoko hoppade en vänlig person på mig och gav mig en liten skrynklig papperbit. Denna visade sig vara en avi från posten i Luanshya om att jag hade mitt kamerapaket att hämta där. Jag förbannade att jag inte fått lappen innan dom for till Luanshya, eftersom Dennis då med hjälp av en fullmakt skulle ha kunnat hämta paketet när han ändå var på posten. Det var inget att göra åt det men Ruth fann på råd. Skicka vaktmästaren till den lokala posten här i Mpongwe så kan jag hämta paketet i morgon förmiddag. Ja ja vi får se hur det går.
Morgonronden innehöll inga sensationer. Det lilla svårt dehydrerade barnet som jsg gav dropp mådde bättre men behöver mer vätska i.v. Övriga var status quo eller bättre. Några gick hem, men ersattes av två nya malarior i ettårsåldern med den vanliga triaden: hosta, feber och diarré. Båda var rejält intorkade. Det var vanskligt att sätta dropp så det tog sin tid att få prover och få fart på droppet. Sjuksköterskorna tar i värsta fall proven med stick i ljumsken, något som ingen svensk avdelningssyster någonsin skulle ge sig på. Risken att hamna i en artär och få in luft i systemet skulle avhålla svenska systrar från ljumskprovtagning. Här vet men endera inte om riskerna eller ger blanka den i det. Efter att ha gjort färdigt arbetet i samband med ronden och gjort de omläggningar som var planerade försökte jag hitta någon som kunde sätta mig i arbete. Förgäves, alla tycktes ha uppslukats av jorden. Till slut blev jag sur och gick hem 1130.
”Hemma” tog jag fram det dokument på datorn som jag fått från Elisabeth Olhager ang HLR för nyfödda. Det var på 70 sidor inklusive bilder och tabeller, och följer EU-normer på området. Det demonstrerar från början till slut hur stor skillnaden på nivå är mellan Europa och Zambia. Den utrustning som förutses finnas på alla förlossningsavdelningar i EU saknas till mycket stora delar här. Ambitionsnivån skiljer som mellan två världar. Jag skall försöka få ihop en sida eller två med det allra nödvändigaste som gäller för i stort sett friska nyfödda. Komplicerade asfyxier (syrebristsitustioner av alla slag) skall inte födas här och gör dom det så dör de allra flesta snart efter förlossningen i brist på möjligheter att överleva. Man har t.ex. inte ens syrgas utan man har en syrgasanrikare som tar vanlig luft och ger ett flöde motsvarande 6 l syrgas i inandningsluften. De svåra fallen kräver både ren syrgas och gärna en kuvös. Den lyxen har man definitivt inte råd med här. Att göra snygga scheman på engelska med boxar pilar och fotnötter är inte lätt och tar en fruktansvärd tid när man inte har rätt program (och en Mac).
Efter en händelselös eftermiddagsrond gick jag hem och fortsatte mitt arbete med nyföddhetsschemat. På vägen till sjukhuset stannade Okoko sin bil invid mig och förklarade att han skulle vara borta i eftermiddag så det var ingen idé att förvänta sig några insatser av honom. Sådär vid 17 tiden dök vaktmästaren upp och förklarade att posten här i Mpongwe var stängd när han kom dit så han ville återlämna avin. Han förklarade att Ruth hade sagt åt honom att gå till posten efter 14 timmar och då var det stängt. Jag misstänker att hon sa att han skulle vara på posten före kl 14 för att dom skulle ha tid att få fram paketet. Efter div telefonsamtal har jag fixat så att Dennis (som nog fick lite dåligt samvete) kommer och hämtar mig kl 0800 i morgon och kör till Luanshya så att jag kan hämta paketet själv. Enligt honom accepterar posten inte att någon annan än adressaten hämtar försäkrade paket.
Strömmen var borta mellan 1850 och 2030 så jag satt i mörkret med pannlampa och fotogenlykta och läste färdigt min deckare. Den var bra och spännande ända till slutet. Nu är spänningen på i elnätet igen men det är tid att koja.

Vecka 3: torsdag

Började som vanligt med strömavbrott som gjorde att morgonduschen fick skjutas på framtiden. Eftersom vattnet var borta större delen av förra och detta dygnet börjar behovet av en dusch att bli skriande. Det får bli i eftermiddag i stället. I samband med en workshop på sjukhuset om ART-clinic (mottagning för utredning och behandling av HIV eg AntiRetroviral Treatment) har grannrummen fyllts med folk. Den stackars Josephine måste dela ”vardagsrum, kök och hygienutrymmen” med ett gäng urinnevånare. Dessa talar mycket och alldeles för högljutt och ockuperar utrymmena effektivt jämnt. Mannen i sällskapet talar så mycket och högljutt att det är störande även inne hos mig. Deras matlagning är speciell och luktar därefter. Dessbättre drar dom i morgon.
Dr Mukunda är för dagen i Lusaka så Okoko måste ronda på Manliga avd och lämna mig ensam på Barnavd. Det är ju för all del vardagsmat för när han var borta (de två första veckorna) var jag ensam hela tiden, utom då engelsmännen stöttade. På morgonsittningen diskuterades som vanligt ombyggnationer och behovet av lokaler från många håll. Alla vill ha ett kontor men ingen vill betala varför inte många kommer till. En annan het fråga var dagens operation på stora salen. Det skulle ha blivit en hysterectomi (borttagande av livmodern) men den blev inställd p.g.a. blodbrist. Vi två doktorer tyckte att det skulle vara huvudlöst att göra en sådan stor op utan blod, och så blev det. Operationen uppsköts på obestämd tid. Jag tänkte på när jag var i Härnösand på 60-talet när kirurgen gjorde totalmagar utan annat än eternarkos på öppen mask och med en påse blod beställd men ofta inte på plats när operationen började (detta var 45 år sedan). I dag skulle man hamna hos disciplinnämnden om man vågade sig på något sådant. Tilläggas skall också att i Mpongwe finns inga blodersättningsmedel typ dextran och annat. Själva ronden var utan sensationer eftersom vi bara har 15 patienter (med mammor och syskon = 20 st). Det är enligt sjuksköreskan ganska normalt såhär års när malarian inta är så svår och olycksfallen inte är så många. När det är som värst i november och december kan det vara 36 pat med syskon och släkt därtill, inalles bortåt 80 personer. Jag behövde diskutera några differentialdiagnoser med Okoko , och jag hittade honom i sammanträdesrummet halvt begravd i papper. Anslags-myndigheterna skulle ha ett underlag och detta skulle vara färdigt idag. Ingen hade gjort något åt det under Okokos bortovaro. Typiskt att tillfälliga chefer inte gör chefens pappersarbete, Jag känner igen denna bild. Vi enades om vad som borde göras och sedan lämnade jag honom åt hans papper.
På lunchen kom Henry Holmgren med en kaka som Stella gjort, En kaka jord på pumpa med citronsmakande smet på. Själva kakan smakade väldigt likt en mjuk pepparkaka, och helheten var förtjusande. Den var en del av ett projekt riktat till Okokos hustru som fyller år idag.
När eftermiddagsronden är avslutad skall jag göra ett nytt försök att komma in i IT-huset för att skicka mina regelbundna mail till min nyhetstörstande och vi det här laget ganska bortskämda hemmafront. Förhoppningsvis har även Josephine någon upplysning om mitt kamerapaket.
Eftermiddagsronden var ganska kort men effektiv. Syster Mwuemba och jag tittade på de pat som jag på morgonen hade antytt att vi måste kika på eftermiddagen. Intet nytt på de flesta av barnen men två små stackare en nytillkommen grav dehydrering och en långliggare med svår malaria och undernäring måste ha dropp. Den nytillkomna var relativt lättstucken eftersom den inte riktigt ännu hade kollapsade vener men på vår långliggare hittade vi efter långvarigt sökande en ven på ena fotryggen. Bra han får nu sammanlagt 600 Ringer-Lactate på åtta timmar. Jag hoppas att han mår bättre i morgon, d.v.s. dricker vad han skall utan att spy eller ha diarré.
Eftermiddagen gick fort då vattnet och fr.a. varmvattnet syntes finnas i tillräckliga mängder för en dusch. Men tji vad jag bedrog mig! När jag stod där intvålad och med schampo i håret, nästan försvann varmvattnet. Någon före mig på linjen ville tydligen också ha varmvatten. Det blev en rätt kylslagen nästan kinesisk avslutning. Iväg till IT-huset och konstatera att kamerapaketet till synes inte hade rört sig. Jag plockade hem HLR för nyfödda som Elisabeth Olhager skickat mig som PDF. Snällt av henne, jag skall läsa det och sedan återkomma till henne. Det gick bra att få kontakt med Maria på Skype och vi talade en halvtimme. Under tiden föll mörkret men jag kom hem med de sista resterna av ljus. Kvällen tillbringades med en deckare som jag lånat av grannarna. Josephine som varit i Luanshya, hade köpt efter min lista så det blev en viss påfyllning i kylen inför helgen.

Vecka 3: onsdag

Dr Okoko var här mitt i natten för att få en översättning av texten på en förpackning av medicin att ge för en kraftig eklampsi (havandeskapsförgiftning med högt blodtryck). Den var enbart på svenska och utan engelsk översättning konstigt nog. Jag får nog titta på hela förpackningen oc se hur det kommer sig. Han hade redan varit uppe halva natten pga eclampsipatienten och nu måste modern ha akut medicin. Barnet var redan dött och just uttaget med sugklocka. Modern hade ett absolut livsfarligt tryck och det enda man kunde göra var att ge den här medicinen. Andra och förmodligen effektivare men dyrare medikament fanns inte tillgängliga. Dessbättre fungerade den och modern kunde räddas. Å andra sidan sov dr Okoko över morgonsamlingen och kom väldigt sent till avd. Där satt jag och väntade eftersom alla sköterskorna utan att tala om det satt i ett möte. Dr Okoko och jag fick börja en ensam rond på de kirurgiskt betonade patienterna där journalerna ju inte spelade så stor roll. Ljumsken såg mycket bättre ut trots att vi inte kunde utrymma igår, så vi avvaktar ytterligare. Knäet var mindre svullet men fluktuerade mer och gjorde mindre ont. Okoko försökte ånyo att punktera men fick inte ut mycket, det lilla som kom såg ut som vartillblandad ledvätska. Även här avvaktar vi utvecklingen. Resten av ronden var rutin: någon hem några kvar, alla mer att dricka. Vi hade en lång diskussion med några mammor om nödvändigheten av att använda de myggnät som regeringen delar ut gratis. Det visade sig nämligen att mammor och pappor använder näten (ibland) men aldrig till barnen. Vi menade att har man inte tillräckligt antal nät, är det viktigare med barnen än med vuxna. Man kan t.o.m. lägga flera barn i samma säng, så att man kan ha ett nät till flera individer. Dessutom skall man se till att hålla näten hela och rena samt behandlade med insektsdödande medel. Sedan var det tid till den dagliga omläggningen av den skalperade gossen, Albert. Eftersom flickan med handsåret gått hem med stränga order att uppsöka distriktsvården för omläggningar var det bara Albert kvar att lägga om. Hans skalperade skalle läker mycket sakta och man kan av och till trycka ut lite var i kanterna. En av svårigheterna med läkningen är ju att det inte finns någon benhinna för granulationen att utgå ifrån, vilket leder till ytterligare långsammare process. Det gör det ju dessutom omöjligt att transplantera eftersom transplantatet inte kan få någon näring underifrån och följaktligen inte ”tar”. Alltså: Albert har ytterligare ett antal veckor framför sig på Mpongwe Mission Hospital.
Eftermiddagsronden var snabbt överstökad. Endast en nyintagen/inlagd med de vanliga symtomen: feber, diarré, enstaka kräkninger och hosta. Alltid lika populärt och diagnosen blir att barnet med stor sannolikhet har malaria. Alltså tas blodutstryk på barnet. Dessutom gav jag det an Antimalariakur för säkerhets skull. Vi vill inte ha aktiv malaria liggande bland de beh barnen och är det någon som trots våra bemödanden ändå har det skall inte detta barn bli smittad (myggor finns på avdelningen på natten, det kan inte undvikas med alla öppna fönster. Visserligen har varje säng ett myggnät över sig, men det är onödigt att ta risker. It is better to be safe than sorry. Övriga barn mådde hyggligt och i varje fall inte sämre än i mose. På vägen ”hem” tittade jag på när Mr Imanga punkterade ett knä på en liten flicka. Det som kom ut såg misstänkt ut för att vara var så barnet sändes för säkerhets skull till röntgen och satten på Cloxacillin. Man är sannerligen inte rädd för starka antibiotika.
När ja skulle komma in i IT-huset visade det sig att någon hade varit där och sedan glömt att returnera nycklarna till Mr Musakas hus där dom normalt hänger på en krok. På det viset blir det ingen dagbok utsänd för vecka tre del 2 utan nästa mail kommer att innehålla hela veckan.
Kvällen tillbringades hemma hos någon med ett outtalbart namn med bibeltolkning och sång samt böner och förböner. Mörkret var stabilt när jag gick hem och lade mig. Dessförinnan hade jag en stund studerat BNF (British National Formulary) dvs den Engelska FASS. Den är inte lika tjock och omfattande som FASS, bara 836 sidor i drygt pocketformat, och inte heller uppställd på samma sätt. Den anger olika tillstånd och diagnoser och deras möjliga medikamentella behandling. Ett index visar var man kan hitta olika mediciner men också diagnoser och tillstånd. Jag kunde snabbt konstatera att behandlingsprinciper i England (och Zambia) och i Sverige avviker ibl väldigt mycket från varandra. Likheter finns det också gott om. Man har inte heller den enorma mängden synonymer som finns i Sverige. Jag misstänker att staten som står för fiolerna i England har sitt finger med i spelet och att inte marknadskrafterna tillåts härja helt fritt.

Vecka 3: tisdag

Dagen började som vanligt med frukost med fesljunket kaffe eftersom strömmen var borta. Morgonmötet var rel givande eftersom man diskuterade barn rel mycket. Först och främst konstaterade man att det fanns utmärkta scheman att följa när man beh undernärda barn. Schemana är omfattande och genom att det är mycket fylleri avstår gärna vakthavande sjuksköterska från ifyllandet och hoppas att nästa vakt skall göra det. Om då vederbörande är en sjuksköterska med spåciell utbildning i att sköta dessa barn kommer nog schemat att bli i varje fall delvis ifyllt och därmed finns det papper på hur man skall handla i fortsättningen. Det är stor skillnad på uppfödningen av marasmus( med ödem) och kwashiorkor (utan ödem). Mängder antal mål och sammansättningen av vätskan är mycket olika. Allt finns i schemat men om det inte plockas fram famlar man i mökret. För en svensk doktor som aldrig sett dylika arn är det speciellt svårt. Eftersom ödemen beror på proteinbrist och elektrolytstörningar kommer vikten att falla drastiskt på dessa barn när man börjar behandlingen med korrektion av båda. Skarp order alltså om att verkligen använda givna scheman. Sedan diskuterade man vad som borde göras med den flicka som trillade ner ur ett träd ock spetsades på en gren längre ner. Grenen gick in i hennes vä ljumske och bröts dess bättre av. Hon kom in till OPD där man sövde ner henne med Ketamin som alltid och rensade såret något och drog ut den ca 12 cm långa pinnen. Hon hade under natten väldigt ont och svullnade alltmer. Hon har måttligt med feber men svullnaden har tilltagit och sträcker sig en bit neråt låret. Förbandet som lades är för bra: det släpper inte ut ngt. Dr Okoko skall revidera och öppna i Ketaminnarkos i eftermiddag eftersom hon hade ätit när vi gick rond. På morgonmötet uppenbarade sig en figur (no name) från ekonomiavdelningen som företedde en bok där alla ingrepp skulle bokföras för statistikens skull. Tydligen är det så att drs inte är speciellt noggranna med detta eftersom de tycker att det finns viktigare ting än statistik. Det gör det förvisso, men statistik kan också användas som hävarm mot dem som lägger budget.
Före ronden hann vi också gipsa och korrigera en radiusfraktur. Själva ronden var utan stora sensationer: vi skickade hem ett antal och gjorde små ändringar på några. Några labsvar hade kommit som visar att plasmodium falciparum fortfarande är ngt att räkna med i dessa trakter. Efter ronden var det en del pappersarbete. ”Sugar-head”, min dagliga socker-omläggning, och jag hade vårt dagliga möte i Minor Theatre. Det är ren rutin numera och även om det måste göra ont säger han inte något eller värjer sig det minsta.
När jag kom hem dök det upp en liten farbror med de obligatoriska böckerna under armen. Det var han som håller reda på vilka som bor i de olika gästhusen och ser till at betalning flyter in. Dessutom tar han emot klagomål från hyresgästerna om de har några. Han har med tiden blivit specialist på undvikande svar så alla eventuella klagomål: inget eller lite vatten i kranarna. tråkig belysning, en viss närvaro av småkryp (myror och kackerlackor).Mr Kapendula skrev in mig i sin bok och avslutade med att hälsa mig välkommen till MBA-kontoret om inte förr så i slutet av vistelsen för att betala hyran.
I eftermidag skall vi/dr Okoko också stoppa en ny spruta i knäet på den flicka som igår på Mr Imangas order fick en elastisk binda. Hennes knä har tilltagit i storlek och ömmar rejält. Man kan också finna patellardans så det borde finnas ngt att tappa ut, i varje fall i övre delen av leden.
Västgötaklimax: när dr Okoko och jag just skulle till att lyfta upp flickan med ljumskskadan stod det klart att sjukhuset hade slut på Ketamin. Utan att söva patienterna kan man inte med gott samvete göra så smärtsamma ingrepp som utrymning av sårhålor, manipulation av frakturer m.m. Totalstopp för småkirurgi blev det alltså. Det blev tidig avtropp från sjuka huset efter lite pappersarbete. För en gångs skull behövde jag inte ha dåligt samvete eftersom det inte var någon kö på OPD. Mr Kapendula dök upp för att hämta några möbler från gannens och gav samtidigt en förklaring till varför vi trots elektrisk ström inte hade ngt vatten. Det hela skulle repareras, men han sade aldrig när… Den som lever får se och vi har vatten sparat så vi klarar oss ett par dar.. Ungefär samtidigt som jag skulle sätta mig till bords och äta kvällsmat sådär kl 1800, när mörkret ute var nästan totalt gick strömmen. Det blev väldigt mörkt plötsligt. Det var bara att tända fotogenlampan och i det milda ljuset från den intaga kvällsyoghurten. Jag hade läst ut I skuggan av ett mord så det var tid att byta. Det var inte lätt i mörkret så det blev den första jag fick tag på: Tatuerad torso av Helene Tursten. Denna variant av Helene har skrivit en hög kriminalromaner tidigare så vi får väl se hur den artar sig. Den börjar med att en svart labrador som heter Allan hittar ett stympat lik i en klippskreva. Allt som finns är torson av en person med en märklig tatuering. Når strömmen kom ca kl 20 var jag redan trött och på väg i säng.

Vecka 3: måndag

Första dagen med Dr Okoko. Morgonmötet var ngt mer ordnat och i tid och sjuksköterskorna valde att tala lite tydligare än tidigare. Jag misstänker att Okoko som har franskan som andraspråk har lätta problem med lambaengelska och lamba. Av hänsyn till detta talar man lite tydligare och detta är inte mig emot. Ronden tog rejält med tid eftersom Okoko vill lära sig di pat som fanns på avd. Våra ”vanliga ” malariapatienter med dehydrering och hosta, kräkningar och diarré var väl inte så intressanta. Okoko äär speciellt intresserad av uppfödning och speciellt då de kraftigt undernärda. Som jag berättat tidigare har vi ett par st på avdelningen. Våra två brännskador startade en diskussion för och emot honungsomslag. Okoko hade varit på en brännskadeavd någonstans i Sverige där de hade mycket bra resultat med det. Slutet blev att pröva på våra pat genom att de båda har två ställen som är lika rända och då kan man köra som vanligt på ena och honung på andra.
Barnet med knölen på skallen visade sig vid incision ha en varfylld abscess. Alltså trots frånvaro av feber och egentlig värmeökning en infektion. Vilket agens kan man alltid undra. Stafylokocker är gissning nr ett. In med en blöt kompress i hålan efter rengöring och in med antibiotika, omläggning i morgon och knäppta händer att inte infektionen är resistent mot antibiotika. De tre pat som var tvungna att vänta tills idag på rtg blev förvisso röntgade men Okoko skulle in till Ndola i eftermiddag så dom får vänta på åtgärd tills i morgon. Ett knä som troligen är infekterat men inte har ngn skelettskada får vi ta ställning till i eftermiddag. En septisk artrit är ingenting att leka med och jag känner att vi nog borde tömma den i eftermiddag. Jag får snacka med Imanga. Min lunchpaus blir nog lite kort idag eftersom jag kom hem sent och eftermiddagsronden inte väntar.
Röntgensvaren fanns på plats och temparna var tagna, med apotekets digitala termometrar för ändtarm eller armhåla. Man använder armhåla bl.a. av hygieniska skäl vilket bidrar till en viss osäkerhet om var normal temperatur slutar och tempstegring börjar. Det är ju dessutom skapligt varmt och barnen är ständigt påbyltade så bedömningen blir därefter. Örontempen har inte hittat hit ännu, men nästa pediater eller allmänläkare kan ju ha med sig en som donation. Skulle förenkla och höja säkerheten. Den duktiga manliga sjuksköterskan och jag konstaterade att allt var rel lugnt och att det inte behövdes någon regelrätt rond utan vi klarade oss med en enkel sittrond. Röntgenbilderna visade (med reservation för mina feltolkningar): 1 att armbågen troligen inte var någon skelettskada utan ”bara” en rejäl distorsion (stukning), 2 att radiusfrakturen bara var en radius med viss vinkel, som behöver gipsas efter korrigering i totalanalgesi i morgon (av dr Okoko) och att 3 flickan med knäet inte hade någon skelettskada men en magnifik svullnad, troligen ingen stor infektion och att vad hon behövde (enl Mr Imanga) var en elastisk binda för att minska svullnade ihop med det Brufén som hon satts på.
Därmed är vägen öppen för ett besök i IT-huset med mailning och ev röstkontakt med Maria. Kanske även Sophie är kvar i Söderköping. Jag skall också jaga en handledning i handhavandet av nyfödda på förlossningsavdelning både friska och sjuka. Klockan var redan rätt mycket och mer hann den bli innan jag fick kontakt med hemmaplan. Maria och Sophie hade ett späckat program så samtalet blev inte så långt. Jag skulle skicka ett mail till Elisabeth Olhager på Neo-IVA på U.S. i Linköping, men telias mailprogram tvärnekade, och efter ett antal misslyckade försök gav jag upp. Kamerapaketet står fortfarande och stampar i Lusaka sedan den 16/5. Inte mycket att göra åt.
Måns har fixat en blogg som heter Veckorimpongwe på blogger.com som jag tänker fylla en vecka i taget med dagboken så kan den som är intresserad ta del av vad som händer i vildmarken. När jag skulle gå hem hade natten slagit till och det var kolsvart ute. Vägen hem är inte spec svår men jag gjorde en ljudligare promenad än vanligt med tanke på ev ormar. Det lär skall finnas giftiga sådana även härikring. Jag hade misstänkt att det skulle bli lite sent så jag hade satt på mig Mygga som skydd mot bitand insekter som det blir fullt av i luften när mörkret faller.
Jag har fått låna en bok av Josephine som är skriven av Helena Henschen och heter: I skuggan av ett brott. Den handlar om de s.k. von Sydowska morden på 30-talet. I något sammanhang har jag hört talas om dessa och boken som egentligen är en roman om sökandet efter en sanning som alla vill förtiga. Författarinnan är en av släkten och hon får inte fram mycket till svar om det som egentligen hände med boken är mycket läsvärd som ett dokument om Sverige under första halvan av seklet.

Vecka 3: söndag

Sen uppstigning. Jag vaknar av att det är en myggliknande insekt innanför myggnäet. Detta reser genast frågan: Finns det hål och är nätet verkligen behandlat med insekticid? Jag konstaterar att det finns ett antal mindre hål i nätets underkant som inte borde spela någon roll, men vad vet man. Det är ingen idé att fortsätta att låtsas sova. Uppstigning och morgongymnastik. Jag har något som mest liknar ett vänstersidigt ryggskott, men det konstiga är att det bara ställer till besvär när jag skall röra mig i sängen eller stiga upp. Då hugger det till med smärtor i musklerna i flanken. Konstigt nog är jag inte speciellt stel. Jag inmundigar min frukost och drar sedan till kyrkan, där man redan hållit på en bra stund. Samma rörliga körer med samma melodier och kroppsövningar som illustrerar det dom sjunger. Jag iakttar körerna som verkar hopsatta av människor som får lust att sjunga med i just den sången. Då går/dansar man fram bakom ”altaret” och river av sången eller kanske två. Därefter tar man sig på samma sätt tillbaka till bänkarna. Ibland är kören mångtalig och sången öronbedövande ibl mindre antal och mer sordinerad volym. Jag funderar över deras klädsel. Kvinnorna försöker göra sig så fina de kan genom färgglada tyger och fantasifulla frisyrer. Deras rel fattigdom avspeglar sig dock i skorna. Man tager vad man haver, och det är allt från tofflor till högklackat. Allt dock slitet till den grad att en svenska inte skulle tveka en sekund om att slänga dom på tippen. En genomgående trend är att herrarna har mörka byxor och ljus skjorta eller t-shirt. Deras skor är som damerna av alla tänkbara slag, alla av minst storlek 47 och spetsiga. I kyrkan skall skorna uppenbarligen helst vara svarta i varje fall om man vill sjunga med i en kör. På sjukhuset har man rejäla don på fötterna om man är läkare, MO, CO, eller sjuksköterska. De övriga kategorierna har vad som faller dom in. Alla administratörer (alltid män) bär slips. Undantag: Mr Imanga bär sandaler utan strumpor. På kyrkbacken efter gudstjänsten träffar jag Dr Okoko, en ytterst vänlig man med en ny sorts brytning på engelskan (eftersom han är från Kongo), som givetvis undrar hur jag mår och hur jag trivs med den Zambiska sjukvården. Han antyder att även han sett skillnaderna mot Sverige. Han menade att det nog förekom i Sverige att man inte utnyttjade möjligheterna fullt ut. Kort sagt ett visst slöseri. Han menade oxå att patienternas inställning är helt olika. I Sverige kan man inte få nog i Zambia är man lycklig över det lilla. Mer hann vi inte utveckla detta men jag misstänker att vi får anledning att återkomma.
Efter lunch som bestod av yoghurt och fnaschel tog jag mig en dryg timmes promenad i solskenet. Vägen kan inte sägas vara vacker eller omväxlande utan är en lerstig som torkat och som går mellan höga buskar med högt gräs emellan,
Det var skapligt varmt och den lilla blåsten nådde inte med full kraft ner mellan buskarna. Här och där syntes spår efter odling av majs med mycket ålderdomliga metoder. Någon markberedning är det inte tal om. Resultatet är också dåligt fr.a. om det blir för mycket eller för lite regn under regnperioden. Denna växtsäsong kom regnet som vanligt i november och in i december och var osannolikt rikligt. Det var inte möjligt ens med fyrhjulsdrivna fordon att närma sig åkrarna. De enda vägarna som var farbara över huvud taget var de av kineserna byggda asfalterade vägarna. Som väl är har vägen mellan Mpongwe och Luanshya blivit asfalterad för bara ett par år sedan. Det var så illa under regnandet att en hel hoper hus med dålig grund helt enkelt kollapsade under trycket an vatten och rörlig lera. Sjukhuset är dessbättre rejält byggt med tak över alla transportvägar inom stället, vatten och fuktskadorna, i tak och på väggar, syns överallt. Man har heller inte haft råd att göra ngt kosmetiskt åt det, utan blundar.
Under promenaden funderade jag en del över hur kvinnorna har det i Zambia. Alla verkar vänliga och positiva, i varje fall em jag möter. De är alla utom de allra minsta, märkta av hårt arbete. De flesta i barnafödande ålder (16 -35) bär ständigt ett spädbarn på ryggen i ett speciellt arrangerat tygstycke. Barnet verkar helt förnöjt skriker sällan eller aldrig, å adra sidan finns inget amningsschema. På avd har ammorna minst två barn med sig, det sjuka och dess yngre eller äldre syskon. Många gånger ersätts mor med far- eller mormor. Mamman och pappan är inte sällan döda i HIV/AIDS. Vilket leder till reflektionen att spridningen av STD är häftig eftersom de flesta männen har en hustru och en fyra fem älskarinnor. Hur kvinnorna står ut fattar jag inte. Dessutom är det så att den ende som får besluta om skilsmässa är mannen. Inte undra på att det blir som det blir. Om kvinnan är dum nog att gifta sig, vilket hon måste av både kulturella och sociala skäl, sitter hon fast vad än mannen hittar på. Han å sin sida anser sig ha all rätt i världen att vara otrogen (delvis därför att det inte anses att man är otrogen om man har fasta älskarinnor) och bestämma över hustrun i alla lägen. Det är först på senare år som det finns en lag att man inte får slå sina barn men väl hustrun, även om tillämpningen av lagen är si och så på landsbygden.